jag och bibo i polen

Varit en bra dag, 4 kidz, hann städa lite, tvätta några maskiner, diska, laga mat, var ute och gick med dom.

Kände mig ganska harmonisk, yrselattackerna var överlevbara.

Skrev ett brev idag, till en vän, som befinner sig i något, som inte är lätt att komma ur... :/

Tog beslutet att jag fick ses som en "stalker", det bryr jag mig inte om, gjorde det för att orden flödade och det känns så viktigt att få möjligheten att förmedla dom.

Så jag gick emot mina idiot tankar och gick och slängde det på postlådan.

Done, går inte att ångra.

Hoppas att få svar, kanske inte imorgon, eller övermorgon, men ett svar, i form av ett samtal, om inte alltför lång tid.

Tänk mycket på det förflutna ikväll, broren var här och satt en stund, känns som om vi inte setts på länge, vi har liksom inte hunnit sitta ner, men idag gjorde vi det, jag och min lillebror, i köket, polski med sitt fifa i vardagsrummet, kidzen som springer fram och tillbaka.

Men jag och min bror, 

brukade gå ut och jogga runt triangeln med den stackaren när han var liten, jag iklädd mina cykelbyxor, american socks, benvärmare, döö cool :P hahaha, så roligt, stackaren orkade ju inte, men visst, han tyckte om att kuta efter mig medans jag joggade :D

Minns hur jag brukade packa hans väska när Lena och Arne skulle komma och hämta honom, leta efter strumpor som var par, dom där i frotte fast marinblåa, alltid en med brun rand, en annan med svart, någon beige och någon vit, jävla strumpor :P Jävla strumpor som Lena och Arne köpte...

...Så fina människor dom var, är i himlen, tog sig an min bror, som om han var en av deras egna.

Dom gjorde han till en fin kille, eller höll honom som han var, han växte upp, gick ut skolan, omgav sig av "normala" vänner, fina kidz helt enkelt, det gjorde honom mindre förstörd.

Han visste att dom fanns där, Lena och Arne...hans fristad, där bråken var avlägsna, där kaoset blev hanterbart.

Distans.

Evigt tacksam, verkligen, för osjälviska människor hittar man inte lätt, dom gjorde så himla mycket mer än somliga förstår för Dennis.Så Tack fina NI, vi ses när vi vandrar över.

Triangeln, försökte räcka till, vara en bra dotter, en snäll syster, en god vän, en bra flickvän, det lyckades inte alltid, slogs med mina demoner, slets mellan skilda liv.

Jag ville vara bra, för alla, utom för mig själv.

Letade frenetiskt efter en plats, där jag kunde få vara jag.

Platsen blev inom mig, i mitt huvud, lite utrymme.

Aja, blir känslosamt ikväll, orkar inte riktigt med, väljer att stänga av nu.

Imorgon är en ny dag, och jag ber om ork, att ta mig igenom den med.

Dagens ord blir - tårar rensar.

Lördag idag, hela dagen

Igår blev jag ju ledig från dom små, och mannen var iväg med jobbet, tog stora tjejen och åkte till stan, mötte upp min vackra vän och hennes stora tjej, 

vi var vi fyra, precis som vi brukade vara när flickorna var små.

Mys, bowling och burger king, och omg vad flickorna var högljudda och fjantiga, men, dom hade kul, och jag fyllde på min själ med min vän.

Vi promenerade en stund på gågatan, sen gick vi till Majas mamma, drack lite kaffe, flickorna fjantade sig lite till, (bevis för det finns tydligen i form av massa videoklipp i min lur :P)

Den lilla fikan gjorde mycket för mig,

på väggen hängde en fin bild på Hassan, som jag tog under en fiskestund i Oviken,

och bara att vara där, hos hennes mamma, som vi alltid var förr, det var skönt.

Jag och sessan var hemma vid 23.30

Lagom trötta :)

Idag gick vi till farmor klockan 8 för att hämta dom små, drack en kopp kaffe där, kom sen hem med dom

Och jag var helt obeskrivligt trött, la mig faktiskt på soffan en timme, barnen lekte tillsammans, och det känns skönt och höra hur dom socialiserar med varandra :)
Man ser/hör hur mycket dom snappar upp från oss vuxna runtomkring dom.

Jag gör allt i ett lugnt tempo idag, något kommer liksom krypande och jag försöker mest bara vara, snart lagar jag mat, plockar undan den hängande tvätten, och sen väntar vi väl bara in mannen från Kvänum,

han var ganska saknad igår kväll, länge sen vi sov ifrån varandra så.

Jag ska ha en bra dag idag, det har jag bestämt,

halloween fest för kidzen ikväll på gården :)

Sitter här, med hårfärg i hela håret, kaffe brevid datorn och väntar in morgonen lite mer.

Illaris telefon ringer om en halvtimme, får se hurvida hon verkligen går upp på egen hand :P

Mitt mående då, jo det pendlar, just nu ganska tomt känns det.

Den nya medicinen bringar yrsel och trötthet, men jag vet att det är övergående.

Fick ett pm igår på fejjan, spelar inte så stor roll från vem, men personen undrade om det verkligen var nödvänligt att vara så "ärlig", att prata så öppet om hur jag mår och vart i livet jag befinner mig.

Jag svarade inte ens på det, men ja, jag tycker det, för att jag lägger det så, är mitt sätt att rena mig själv, släppa på det som annars blir alldeles för stort i mitt huvud.

Sen om det stör, så läs det inte, eller ta bort mig som vän, just nu är detta mitt liv.

Har tre alldeles underbara barn, just nu befinner sig alla tre, samtidigt, i olika trotsperioder, 

det tar kraft och ork, men dom är mina, jag valde dom, dom valde inte mig som mamma, så jag kämpar på, söker sätt att skapa mer tålamod, sätt att fjanta bort deras arga miner och stampande i golv.

Vet att de flesta föräldrar går igenom detta på ett eller annat sätt, så jag försöker låta bli att ta det så personligt, 

det är inte något jag misslyckats med, utan det är något dom måste få gå igenom.

Sen har jag ju mannen min, den viktigaste personen just nu, efter mig själv, han gör vad han kan, men det viktigaste av allt, han är kvar vid min sida.

Längtar lite tills våra liv kan återgå till det som var innan, fast jag då ska orka säga till innan väggen rasat över mig :P

Känner att jag saknar att jobba, saknar att komma hem helt slut fysiskt, men glad.

Det kommer så småningom, börjat kolla runt lite, behöver ju inte så värst mycket timmar iallafall inte till att börja med, 

jaja, nu blev det skrivit en massa, om inget

Avrundar här o

Ha en bra dag allihopa/ Angie

Mitt liv är ganska underbart, jag är omringad av människor som älskar både mig och min familj

Men i mitt huvud just nu bor ett mörker.

Kom hem strax innan 21 idag, avverkat ett föräldramöte och inköp på citygross,

jag är är förkyld med feber, trött,

men ja, bjöd hem broren och tjejen o bebis för kaffe, diskade lite, städade badrummet, diskade lite till, plockade ut blöt tvätt, kastade in en maskin till, 

drack färdigt mitt kaffe, dom gick

Jag diskade resten, städade lilla toan, gör allt i ett sånt tempo att svetten lackar, 

med hörlurarna i öronen med musik till max.

Känns så märkligt

Känns som om jag kommer förlora förståndet och gå ifrån allt jag har... :/

Tjafsade med Danne imorse, en idiotgrej egentligen, men ja, jag har nog taggarna utåt just nu, sa inte alltför trevliga saker, och ja han, orkade väl inte höra mitt skit, jag fick mig ett par ord...

Som satt där dom skulle.

- Ja du mår inte bra, hur länge har det inte varit så? Hur ofta har jag inte hört d?.

Det gjorde ont, kändes som om han inte förstår, jag blev tyst, han har rätt till sin känsla, jag malde detta i huvudet hela dagen, framkallar tårar, men sen sa jag, i bilen i eftermiddags, 

- Tror du verkligen jag valt att må så här? Tror du att jag vill känna att jag vill lämna er?..tror du jag trivs med allt mörker som finns inom mig?.Fan ta dig.

Han sa att det inte varit hans mening, han VET, det blev för mycket bara, det har varit för länge.

Jag vet att han älskar mig, det tvivlar jag inte på, vet att han gör allt han kan för att vi ska ha det bra, men detta i mig, det kan ju ingen ta bort. :/

Ett stort svart tomrum, vad fan fyller man det med, vad fan kan man göra åt det,

klumpen i halsen, tårarna som hela tiden ligger på lur, trycket över bröstet.

Känslan utav att bara vilja resa sig upp och gå, gå utan att vända om, gå gå gå

Tills benen inte bär mig mer.

Fan, 

Gud ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra

              Mod att förändra det jag kan

                                &

                 Förstånd att inse skillnaden

Innan idag reste jag mig för att gå ut och kolla till kaka nummer 2

Då snurrade det till i huvudet och blev svart för ögonen

La mig på golvet i köket, kallade till mig Bella och fjantade lite om mamma som inte mår bra

Låg där en stund, sen mådde jag okej

Men jag bestämde mig där, för att inte göra mer hemma än att ta ut kakan från ugnen

Väntar med resten som jag hade planerat tills imorgon, vi dör ju knappast

Ganska obehagligt, medans kidzen vilade middag, var Danne iväg en sväng, jag la mig för att vila, vaknar till emellanåt utav att hjärtat hoppar till, svårt att andas, yrsel, det dunkar liksom i otakt känns det som, sen lugnar det sig, och jag kan somna om.

Well, eftermiddagen och kvällen spenderade jag och kidzen hos Asia, tog med min hjärtakaka, och vi lagade mat där, 

det kändes bra, behövde mest bara komma hemifrån, och där har jag liksom ett andra hem.

När Danne kom körde vi till apoteket, hämtade mina nya mediciner och köpte alvedon till mig.

Körde till Turning Torso och barnen gick omkring och filosoferade.

Väl hemma igen hängde jag en maskin tvätt, kastade in en ny, tog min medicin och väntar nu på tröttheten, ont i nacken som f*n, och ont i halsen :/

Dagen idag, ja...den har varit överlevbar.

Dagens ord, våga tro på att allt ska bli bra.(ibland behöver man mer än ett ord som dagens ord :P)

Tänker att det kan verka ibland som om min och Dannes relation är alldeles felfri, alldeles för perfekt,

så är det givetvis inte.

Men vi älskar varandra, och har lärt oss att man måste dela mer än säng för att en relation ska fungera ultimat.

Vi bråkar, som jag tror att alla "normala" par gör, ibland har vi olika åsikter om saker och ting, tycker olika om saker, men det hör väl till?

Att kompromissa, mötas halva vägen?

Igår tog mamma alla våra barn, vi lämnade dom där klockan 8, åkte och lämnade av Dannes chef på Kastrup, sen körde vi in i KBH, och bara umgicks, kravlöst, fjantigt som vi brukade göra förr.

Solen sken och vi traskade runt, jag med min latte, han med sin cigg :P

Jag hittade ett par skor, det enda paret stod där, 299dk, storlek 36 :D

Danne hävdade att det var "Gud" som lämnat dom till mig, hahahaha, eftersom jag får ågren att köra saker till mig själv :P

Men jag köpte dom, alldeles underbart coola, alldeles jag :)

Vi käkade lite, hoppade faktiskt över KFC!!!

Lyssnade lite på mina gamla vänner som spelade på rådhusplatsen, inte Dannes grej alls, men jag, jag färdades typ 20 år tillbaks och njöt i solen :)

Sen körde vi till Fisketorvet, där vi promenixade, bara var tillsammans, vilket behövdes, för all vår lediga tid, efter jobb och behandling, går just åt att vara bra föräldrar, och i det, glömmer man ofta varandra.

Vi körde hem sen, landade hemma en stund, åkte och hämtade kidzen, 

körde till Dalby stenbrott och promenixade med våra fina.

På kvällen, när kidzen somnat var vi båda helt slut, kollade lite på UFC, men sen minns jag inte mer :P

Idag vaknade jag vid 7, av två par tassandes små fötter, viskande, jupps, lika bra att gå upp, skakig och dann, med ett halsont som heter duga :(

Kastat in tvätt, dricker TE!

Och bara är, i väntan på att dagen ska starta på riktigt :)

Livet är som det är, men man måste stanna upp och njuta, trots omständigheterna omkring en emellanåt.

ANDAS

Haft en fartfylld dag, orkat ta itu med många saker känns det som, haft broren och Nagy här några timmar, barnen har lekt av sig.

Danne och Illari kom nyss hem, illari efter lek hela dagen, Danne efter sin träning.

Jag går omkring i mitt tempo, känner trötthet, men är uppe i varv, satte mig ner och blev astrött.

Nu kom hjärtklappningarna, och med dom kommer tårarna, fan, detta är inte något jag kan stoppa.

Andas, andas, och försöker stänga ner, släppa.

Miljoner tankar cirkulerar på en och samma gång.

Vill vara...någon annanstans, samtidigt som detta är min trygga zon, mitt hem, platsen där jag lägger ner tid, känner mig hemma, har min familj.

Konstigt att förklara något man inte ens förstår själv.

Känns som om något håller på att hända, ena sekunden är det en trygg känsla, nästa är den skrämmande.

Jag tycker att jag valde rätt, att ta hand om mig själv, samtidigt känns det dubbelt nu, jag kan inte hjälpa till att försörja oss, vilket för mig är viktigt att delta i.

Den känslan för mig fram i tiden, till efter den 4:e december, vad ska jag göra då..?

Vet att jag just nu inte kan få svar på det, måste fokusera på det som är nu.

Det förflutna är ju förbi, och framtiden är oviss, vet dock att jag kan styra en del framöver.

Eller att jag måste styra en del.

Tomheten, saknaden, oron.

Orden för denna kväll.