fick ju en sån där fin uppgift igen, att skriva ner vad jag gör under dagens timmar, detaljerat

till detta la hon till att jag ska skriva ner tankar, försöka få ordning på vad jag tänker när jag tänker på det.

tror inte hon förstår vad hon bad om.

den sorgliga listan är en enda röra, diskar, samtidigt som jag pratar med mina kaffegäster om uppehållstillstånd och adhd mediciner, samtidigt som jag tänker på hur mycket bensin jag har i bilen, svarar kidzen på deras frågor, tänker på höstlovslappar, kommande förkylningar, inköp utav kläder, alla räkningar som ska betalas, när jag ska orkar ringa min fina vän, när jag ska hinna köra hem till mormor, fyller kaffekoppar, diskar lite till, springer in och scannar några papper, mejlar, kommer tillbaka, pratar om föräldraskap och mående. Tänker allt och lite till.

hjärnan går på högvarv, när jag lägger mig om kvällarna önskar jag att allt stängdes av i hjärnan, men tankarna fortsätter under dom få timmars sömn jag lyckas få, det är inte märkligt att jag är så trött...

en kommentar, du ser ut att må bra Angie, jaha, och vad innebär det?

samma som sköterskorna sa när jag en gång kom till kk-akut med en smärta ifrån en annan värld och bad om hjälp, - du ser inte smärtpåverkad ut, här kan du sitta länge, alla akuta går före. Satte mig ner, äggledaren brast, blodet forsade och jag krampade, akut opererad, men, men, jag såg ut att må bra.

Vad fan innebär det egentligen, om man mår psykiskt dåligt är det väl inte som att det syns utifrån?

För att jag sköter det jag måste göra innebär det väl inte att jag inte går sönder inombords.

Jag är förbannad, förbannad på detta jävla kaoset, vad jag än gör just nu så blir inget lättare, 

behöver fler timmar, flera dagar extra per vecka helst.

Idag är jag arg, eller jag blev det, vill ut och köra, köra runt runt, men, men, imorgon måste jag jobba, ta upp kidzen i tid och klä dom, viska att jag älskar dom, lämna dom till skolan, köra vidare mot jobb, och så fortsätter allt, trots att hela mitt inre skriker åt mig att stanna kvar i sängen, lämna kidzen i skolan och bara sova, dra ner gardinerna,. stänga av mobilen, bara sova. med musik i mina hörlurar. flera dagar.

Men jag, jag gör det jag måste.

vill du ha den dära listan, då får du skaffa mig tid att hinna skriva den i den takt jag lever mitt liv. pucko.

Sitter här och lyssnar till det ljuva ljudet av tvättmaskinerna. Undrar om jag borde tvättat det ljusa först. Eller kanske det röda. Eller kanske inte tvättat alls.

Dom senaste dagarna har jag knappt överlevt. Med en trötthet inte från denna planet och idag en ryggvärk som fick mig att vilja spy. Men. Jag kämpar på.

Igårkväll traskade jag till kyrkogården med dom små. Vi tände ljus för min fina morfar Torsten och skickade slängpussar upp i himlen. Bella sa att hon kände att morfar slängde en tilbaks. Jag kände mest den kyliga vinden och tårarna som brände.

Jag undrar faktiskt. Helt ärligt. Om denna ångest kommer förbli min närmsta vän hela livet.Om det inte finns något som kan bota den.På riktigt liksom dämpa den. Lägga den jävligt latent liksom.

jag är inte bra för mig själv. Jag kan inte pausa och även när jag pausar så körs hjärnan i 190. Kanske borde bli nersövd ett tag.

barnen. Fokus.