Dagarna tycks ha rusat förbi igen, igår klarade jag uppkörningen, teori kvar om ett litet tag, glad men sänkt?..

Kvar i tankar som drar ner mig, fast i saker som gör mer skada än nytta.
Semester ifrån livet hade varit önskvärt, att fysiskt få fly lite, sitta i total tystnad, mitt ute i ingenstans, säga högt alla dessa tankar, för mig själv.
Sortera det som borde packas ner, lägga fram det väsentliga, förstärka det som är viktigt men som glöms bort.

Jag gör det jag ska, håller hårt om det jag har, är inte på väg någonstans där jag inte kan hitta tillbaks, men jag har tappat mig igen känns det som.
Jävla mörker.
Jävla liv..jävla du.

3 fina kidz vägrar sova, alla är egentligen lite krassliga, ligger i bäddsoffan tillsammans och ser film, den är strax slut och det blir tvångsnattning.

Strövar omkring lite hemma, hittar ett av dotterns hundratals skrivhäfte, det har hon ärvt av mig, att samla på sig massa skrivböcker, lappar, block, hahaha, hur som helst, bläddrade lite i det, fina bilder som hon ritat, lite polska ord, 

och ett stort hjärta, i hjärtat stod D+A+I+E+I=en familj för alltid.

Min fina tjej, vackraste underbaraste Illari.

Ibland har man svårt att se meningen med livet, meningen med allt kämpande, meningen med allt pusslande, men mina barn gör det ganska enkelt, när dom kommer springandes mot mig när jag kommer hem, en kram, små armar runt min hals, enkla ord som - jag älskar dig

Det gör det enkelt för mig att se, meningen med allt.

Just nu är jag kanske lite nere, i en svacka, men det är inte alldeles mörkt, varit sjuk till och från i mer än 3 veckor nu, antar att det också tar på mina krafter, känns som om min energi är som bortblåst, men jag kämpar på, för jag vet också att min fallgrop är att stanna hemma, med persiennerna nerdragna.

Mannen min sitter och väntar på mig, meningen är att vi ska se en film, antagligen somnar jag innan jag hunnit uppfatta vad filmen kommer handla om, men det är väl okej, antagligen kommer jag vakna mitt i natten av att han lämnat hemmabion igång och jag störs av brummande ljudet, men det är väl okej, med andra ord är allt som det brukar vara, vilket är väldigt bra.

Njää, ska pussa kidzen godnatt, viska att jag älskar dom, föralltid och mest, sen kryper jag nog ner brevid mannen min, för idag är det kallt.

Haft en bra dag, mycket i huvudet, men en bra dag.

Kvällens ord, tänk på dom i afrika när du bara har 23 kronor på ditt kort, dom har inte ens ett kort, hahaha, det gjorde min kväll.

Hemkommen, haft en lång dag, jobb, hem om, besiktning, jägersro med Bibo och Illari, stora tjejen bytte sitt wii mot 3 spel till ds, 1 till lillebror, 1 till henne och 1 dom kan spela tillsammans :)

Därifrån begav vi oss till babcia, som hämtat dom små från dagis, och lagat god mat, vi åt, drack kaffe och mest bara hängde, min själv behöver det, vanligt häng.

Min Lella mår bättre, bara hostan kvar, jag, ja, jag dras med en j*vla huvudvärk och en trötthet från en annan planet.

Från en sak till något helt annat.

Satt igår och läste lite av mina gamla saker, ser hur allt kommer igen, cirkeln, dom gamla spåren, hur jag ofta flyr, från allt, från mig själv.

Jag ser det så tydligt när jag läser, hur känslorna av avlägsenhet kommer smygandes, hur klumpen i bröstet växer, hur tystnaden blir mitt sällskap.

Svårt för någon som aldrig varit där, i en ensamhet omgiven av massvis av människor, svårt för den personen att förstå känslan, känslan jag inte kan beskriva själv.

Vill ut och springa, vill ut och skrika, vill ut och bara gå, tills mina fötter inte orkar gå ett enda steg till.

Men, jag stannar, här, i det som är mitt, det som vi så tappert hållt fast vid i alla dessa år, i våran berg och dalbana har vi spänt fast oss ordentligt, jag har kommit på, att liksom om jag fallit ihop i regnet, kanske Danne inte lyft upp mig, men han har stått brevid, med ett paraply i handen, och hindrat mig från att bli alldeles dyblöt.

Fotarbetet måste vi göra själva ju.

Vi kan aldrig säga hur framtiden kommer att se ut, det vet man aldrig, det vill man inte veta, men jag har en önskan, en önskan om att det pussel vi lagt, ska hitta dom sista bitarna och att inga bitar ska falla bort.

Men tider kommer, då man undrar, det gäller bara att våga se på det, prata om det, känna på det.

Vi kan inte göra ogjort, vi kan inte börja om, men vi kan göra igen,göra annorlunda och hoppas på ett bättre resultat.

Stress är inte bra för mig, för mycket tankar kring sånt som egentligen inte är relevant eller verklighetsbaserat, sånt kan rasera min tillvaro.

Schas iväg stress, akta dig från mig, ingen plats för sånt skit mer.

dagens ord, uppförsbackar bygger muskelmassa

Plötsligt sprang tiden förbi, 

jag gör nu bara det som jag måste, för energin tog slut, jag hann bromsa innan väggen stoppade mig, 

Känns ändå som om jag hade behövt några timmar till om dagen, om så bara för att få sitta kvar i soffan, och bara vara.

Kidzen är, trotsiga, utmanande och provocerande, men, friska, trygga och väldigt självständiga.

Jag kan sätta mig ner hemma, ha tvn avstängd, höra hur dom leker, alla tre, det leks skola och dagis, det leks mamma och storasyster, och det kramas och dras i håret, det skriks och sägs att dom älskar varandra om vartannat.

Livet är, precis som det ska vara, och jag, försöker vara närvarande hela tiden, mer än fysiskt.

Jag känner det ofta komma, avlägsenheten, hjärtklappningarna, dom stannar aldrig så länge längre, jag andas, blundar, reser mig upp och går ett varv, tvingar bort det, för jag kan inte hamna där igen.

Saker och ting är kanske  inte exakt som jag hade önskat mig efter alla dessa månader, jag hade behövt hamna på en raksträcka ett tag, få gå i medvind, få ha lugn och ro i alla tankar, men jag antar att jag kommer dit så småningom, 

till det stadiet där man bara kan få vara, utan motgångar och sömnsvårigheter.

Tills jag når dit, har jag iallafall en fin man, som står pall, underbara kidz, som kan älska och älskas.

Saknaden av min eviga vän, saknaden av vänner som försvunnit under tiden, men det kommer bättre tider, 

det måste det göra.