dåligt samvete, dåliga föraningar

livet är verkligen det som händer medans vi är upptagna med att planera andra saker.

om jag kunde välja, skulle min negativa karusell stannat för länge sen, först snurrade det på grund av ett ostabilt psyke, 

nu snurrar det på grund av fysiska åkommor, som inte syns, men känns desto mer.

börjar jobba om en vecka, läkarbesök om två veckor, jag vill köra på, så jag bokar upp mig för att jobba, inombords skrattar jag åt min befängda tanke om att detta skulle på något sätt försvinna eller bli bättre tills dess.

men dåligt samvete gör att jag inte kan sätta stopp för att försöka, samtidigt försöka och misslyckas ännu mer dåligt samvete, eller som Dannes chef sa, blir detta bestående på grund av att jag inte lyssnat på min kropp, vem tackar mig då, vart ska jag jobba då?..

ähh, allt är er röra.

Linda, fina fina du.

Fick i fredags veta att du somnat in, somnat in för att aldrig mer vakna, gick in på din facebook, skulle höra av mig, se om du ville fika, prata om vår hemliga plan, vackra du, en bild på dig låg på loggen, jag klickade, vila i frid mamma...

luften tog slut precis där, alla svordommar jag kunde tänka kom ut, tårarna rinner idag, 

hur vi fjantade oss med byggarna på möllan, vår fisketur när du drog all uppmärksamhet från alla för din sjuka rädsla för fisken, alla samtal när du började dejta killen din, är detta kärlek?

kände du så? varför känner jag så? vad ska jag säga? vad ska jag göra? fina fina du, andas ta det som det kommer var mitt råd...

idag kan vi inte ringas, jag behövde ventilera, behövde höra din röst, 

ännu en vacker ängel har tagit sin plats i himmeln, krama min morfar åt mig, du var ett fint stöd när han somnade...

julen är förbi, kvar väntar nyår, hemsk månad, i alla avseende, hemskt år, låt det nya året ge mig lite andrum, 

tycker faktiskt att det är dags att jag kan få lite medvind.

det man inte ser eller känner själv

det är svårt att förstå

trotsade mina händer o körde och handlade idag med sonen, han valde saft, ett tag sen vi köpte hem det faktiskt, barnen har med glädje druckit vatten, men idag, idag bad han om saft, 

hade en sån där fin kärra på hjul i butiken, vi handlade inte så värst mycket, inte mer än jag brukar handla.

när jag väl packat, blev det 3 kassar, 3 kassar brukar inte vara någon match, men mina händer vill inte, halvspringer mot bilen med lillen i hasorna, tårögd, satt 10 minuter innan jag väl körde.

mannen var på middag med jobbet när vi kom hem, lagade mat, emilio ville ha sin saft till maten, jag försökte 5 gånger men lyckades nte öppna flaskan..du får vänta tills pappa kommer hem...

kanske verkar som om detta skitet bara drabbar mitt jobb, men det drabbar så mycket mer på mitt privatliv.

arg idag, på lite allt möjligt, glad att jag har några jag kan ventilera till, och barn som är förstående, hjälper varandra med bilbälten och bära sina saker, ståda sina rum och plocka undan efter sig, 

simlpa vardagssaker fungerar inte, klä på sessan strumbyxor, knäppa byxknappar, bh band. diska 5 saker åt gången typ, därefter finns ingen kraft och sakerna tappas.

har varken råd eller lust med detta, men, faktum kvarstår, som mannens chef sa, om jag inte vilar nu, och detta blir bestående, vem tackar mig sen.

imorgon bröllop, tisdag julafton, nästa tisdag bortbjudna för nyårsfirande, 

14 januari till neurologen, en evighet dit. trött arg och undrar om det aldrig bara kan få gå bra.

vaknade vid 03.25 imorse, av att mina armar kändes alldeles förtvinade, så fruktansvärt ont, gick upp, tvättade händerna i vad jag tycker borde vara ljummet vatten, gick av och an med denna jävla smärta och obehagskänsla. dom vardagliga bestyren var en kamp och irritationen var hög.

körde till jobb, knappt att jag kunde lossa handbromsen, sticker i fingrarna, ringde vc, fick tid till eftermiddagen.

satt på jobb, skulle skruva i några små skruvar, borde tagit någon minut, tiden tickar, kan inte greppa små skruvar, än mindre hålla den stilla och ha maskinen i andra handen, det spänner i handlederna, känns som om allt blod bara stassar sig i händerna...

arg, frustrerad, och trött.

ett toabesök gjorde den jobbiga dagen ännu jobbigare när jag upptäckte att jag inte kunde knäppa knappen i mina byxor, mina fingrar vill inte göra rörelsen som jag annars alltid gör ju, stod där och kände mig som en idiot...lust att sparka i en vägg, men jag bet ihop och spände bältet bara, lät knappen förbli så där hela dagen...

på vårdcentralen träffade jag en läkare, som först faktiskt inte verkade lyssna, tårarna steg och jag la det som det är, ni kan inte se att något är fel på mina händer, men jag kan inte göra något som jag brukar göra, ständiga smärtor, sticker i fingrarna, vaknar på nätterna, kan inte knäppa knappar, kunde inte hjälpa minstingen med hennes stumpbyxor imorse, något är fel och jag får psykbryt om ni inte hjälper mig förstå vad som händer.

jag brukar ju vara stark, jag har ingen kraft och kan inte greppa.

hon ringde runt, klämde, kände, lyssnade, på fredag ska jag komma tillbaks, lämna prover, träffa en annan som jobbar med inom neurologi, och sjukgymnast, det trist är, att hon slog upp biverkningar på min medicin, och där, bland ovanliga, finns just detta, stickningar och avdomningar i händer och fötter.

orkar inte ens tänka tanken på att behöva tas av medicinen igen, och på en ny, jag har haft ett sjuhelvetes år, vill bara att det ska ta slut och slippa trampa vatten.

sitter här och skriver, som brukar vara avslappnande, jag måste titta var jag för fingrarna, för jag känner inte var jag sätter ner dom...

känns som om mina händer är enormt svullna, men nej, dom är som dom brukar vara,nu är jag trött, för jag tycker det är tungt som det är, med allt skit som faller över mig,

ska lägga mig nu, och hoppas jag slipper vakna så sattans tidigt av mina händer.

Gud, tack för allt, verkligen, men ta tillbaka detta skitet.

i mer än en vecka nu har jag haft problem med min arm, smärta vid vissa rörelser, först strålade det från armbågen och uppåt, sen från armbågen och neråt, nu är min hand konstant avdomnad, strålar i fingrarna och jag har liksom ingen kraft, känns som om handen skulle vara väldigt svullen, vilket den inte är.

det värsta är att även min vänstra hand är nu likadan :/ 

jourcentralen ville inte ta emot mig kvällstid, fick till mig att ta diklofrenak 5 dagar och isåfall söka till vanliga vc, 

tror inte riktigt dom fattar att jag nyss börjat jobba igen, har inte tid just nu att vara borta igen.

hur som helst är jag arg idag, känner mig halvt handikappad, jag som brukar kunna göra allt o lite till känner mig som en kärring,.

hade lovat mig själv att bara åka och duscha hos farmor idag, och endast spackla den där lilla biten just kring hennes ytterdörr som jag inte kunnat utan min mini spatel.

Möttes av en himla trött farmor, som skulle iväg och sen komma hem och försöka måla ensam då, eftersom jag har såont i armen, 

jag är svag för dom behövande, så jag spacklade klart hallen, målade taket i vardagsrummet och sen ja. målade jag väggarna, farmor kom och hjälpte till på något ställe, men ja, hon är ingen målare, och vid hennes ålder borde man bara baka kakor och dricka kaffe.

har tagit smärtstillande, ska snart massera in tigerbalsam och linda armen, sova, och hoppas att detta snart släpper så jag inte blir dum i huvudet.

imorgon jobb, utvecklingssamtal som jag måste avboka, har en lång vecka framför mig, massor som ska hinnas med, 

så om någon har lite extra timmar över, skänk dom gärna till mig.

har börjat springa igen, ja alltså springa ifrån mig själv, tankar och känslor får ingen plats, sysslor låter jag hagla över mig så jag ska slippa tänka.

i balans men ur balans, snart kommer julen, inte alltid helt smärtfritt.

trampar vatten som så många gånger förr, håller mina nära närmre, för dom håller mig flytandes.

känslomässigt avtrubbad men smärtsamt medveten.

jag hade behövt en stol, jämte någon annan som mig, 

jag heter angelica, en beroende i alla mina angelägenheter, 

hej angelica

känns långt bort. väldigt långt bort.