sitter här nu, tankarna är överallt och ingenstans

på så kort tid har så mycket blivit fel, i somras ställdes jag in på nya mediciner, återupptog jobbet, 

i november började händerna strula, sjukskriven i väntan på förändring, nedtrappning uttrappning ingen förbättring, undersökningar, bokad operationstid, uppsagd,

uppsagd, det var där allt hängde upp sig, 

samtidigt som det kändes som om det var enda alternativet när känslan inte längre var densamma, när tilltron tycktes vackla, men förbannad, ja, det var jag.

där tog det inte slut, fortfarande sjukskriven, en hand kvar att operera, fler undersökningar kvar om mitt övriga fysiska mående, 

tittar på barnen, och är så evigt tacksam att jag har dom, mannen min som sliter allt vad han kan för att ekonomin ska fungera, som släpar runt oss alla för familjedagar i naturen, som dansar med stora dottern hennes lets dance, som spelar med emilio hans älskade spel som jag inte förstår ett dyft av, som kelar med minstingen när jag helt enkelt vill vara för mig själv.

jag och bella kom hem idag, danne körde med dom andra för att hämta hem kusinen som ska sova här inatt, 

jag bad bella hjälpa mig lägga in tvätten i respektive garderob, plocka undan lite hemma, 

-ja mamma, jag hjälper dig, tur du har oss mamma annars skulle du få städa allt själv.

hahaha, ja, antar att tvätthögen skulle varit mycket mindre och leksakerna i varje hörn skulle varit obefintliga :P

mannens bästa vän är här nu, dom dansar mot varandra till lets dance, 

hahaha, det är vänskap det, att bjuda på sig själv så.

ber till gudarna att orättvisorna han nu går igenom ska lösas, att samhället inte kan vara så vridet som det nu verkar, 

och blir det så, då ska fan varje tidning få en artikel att publicera, 

ingen ska förlora rätten till sina barn på det sättet, 

blir så arg och ledsen när jag tänker på det.