Jag har alltid vetat att man inte kan se utanpå
Hur det känns inuti
Jag har alltid vetat att man behöver alla pusselbitar för att bli hel
Jag har alltid vetat att man ibland måste räcka ut sin hand och be om hjälp

Allt detta har jag alltid vetat
Ändå väljer jag att fortsätta fortsätta fortsätta
Tills det inte går alls längre
Tills mina ben darrar
Tills min hjärna stänger ner
Tills jag begraver mig inombords i ett virrvarv av pusselbitar som jag frenetiskt försöker få rätsida på

Nu plötsligt måste jag be om hjälp på alla möjliga plan
Och det känns som ett nederlag
Jag är inte längre jag
Några ynka timmar hjärnan på högvarv
Hemma är jag slut
Inför dom jag älskar mest är jag slut

Jag vet att det inte alltid kommer att vara så väldigt tungt som just nu
Imorgon väntar ett möte som kanske kan ge mig något slags mål
En öppning. En väg mot ett lite bättre mående.
En väg tillbaks till mig själv.

Jag har fått uppgifter från psykologen.
Svåra för mig att hålla.
Hjärtklappningar och tryck över bröstet gör det nästintill omöjligt att stoppa alla tankar.
Lyssnar på andningsövningen istället.
Andas måste jag ju göra ändå.
Skriver. För att lätta på trycket.
Jag är trött.
Känner mig långt ifrån där jag tänkte mig vara efter alla dessa månader.
Nedtrappning av mediciner för att nästa vecka vara nere på minimum för att sen sättas in på en ny.
En ny igen. Med nya biverkningar och ny inställningsperiod.
Långa veckor.
Andas
Andas får vara målet.