2014 gick så fort.

Graviditeten var dryg, tiden innan som sjukskriven var ännu drygare.

Nu har vi en 4 månaders gammal bebis, Alexis, ännu en världens underbaraste bebis.

Med en liten del från alla syskonen, likt lik bella ena dagen, lik emilio andra, med illaris karaktär som bebis.

Mycket mys, denna gången har jag tagit mig tid att bara njuta, kela, snusa på honom, prata, amma, ibland, trots stök bara lägger jag mig ner brevid honom, för denna tiden kommer inte igen, och den är så kort.

Dom 3 andra har blivit så stora, och jag förundras fortfarande över vilka fina barn vi har, trots trots ibland, och liv, och stök, för det hör till, men när jag pratar med dom liksom, när jag förstår hur dom tänker, vad dom tänker, dom är så fina och jag är så stolt.

Vi kan aldrig säga vad som väntar oss, alla val är inte våra egna, men, vad vi gör åt det vi har, med det vi har, det är vårt val.

Mina barn är det viktigaste i mitt liv, det är en kärlek som aldrig någonsin tar slut.

Och jag gör allt, för att inte såra dom, inte göra dom besvikna, fylla dom med kärlek, för i slutet av våra liv, är kärleken det jag vill att vi ska minnas.

Att alltid veta, att man varit älskad sen första stund, mannen som gett mig dessa vackra barn, tog på sig rollen som pappa för den dotter som från början bara var min, blev hennes pappa, är hennes pappa lika mycket som dom andra barnens, den mannen är så älskad.

Alltid.