Ibland, finns det så mycket jag borde säga, men jag låter tystnaden föra min talan, just därför att det inte finns tillräckligt med ord i mig, att uttrycka det jag tänker.

Dagarna går, jag jobbar och gör mitt bästa för att vara en bra mamma, och jag är en bra mamma, inte alltid världens bästa, men en bra mamma som alltid gör mitt bästa.

Jag lär barnen bra saker, att värdesätta familjen, att värdesätta sig själva, att våga prata, våga säga vad dom tycker tänker och känner, jag lär dom att jag alltid kommer finnas vid deras sida, oavsett hur olika vi tänker.

Jag viskar till dom varje kväll, säger det flera gånger om dagen, att dom är viktigast i mitt liv, att jag älskar dom.

Man vet aldrig hur livet kommer bli, somliga saker kan vi inte styra, inte allt blir som vi tänkt oss eller vill.

Någon sa följ ditt hjärta men ta hjärnan med dig, det är fina ord.

Till något helt annat, 

jag fick ett mejl, jag svarade, ärligt och rättfram, jag fick ett mejl till, spelar ingen roll egentligen av vem, 

men jag svarade inte på det andra, därför att redan när jag slängde iväg mitt första ganska långa svar kände jag att man försöker lägga över sin ångest på mig, befria sig själv från dåligt samvete och skuldkänslor, 

man kan inte ändra på det som varit, men inget blir heller bättre av ett mejl som bara konstaterar det förflutna,

det krävs handlingar, inte bara ord.

Jag står för mina val, jag står för mina åsikter och jag har gett dig en chans att vara en del, på mina villkor, jag har skapat min familj, jag bär mig själv, ingen annan.

Hur som helst, mitt dåliga mående som pendlar från en dag till en annan bär ingen enskild person skulden för.

Jag letar inte efter någon skyldig, jag rotar inte efter en enda händelse som ledde mig hit.

Jag konstaterar hur livet sett ut, jag ser röda trådar lite varstans, jag förlåter, inte för andras skull utan för min egen, för min inre frid, för att jag ska slippa grubbla över det gamla, för att kunna fokusera på allt som ligger i framtiden.

Ingen styr mig, jag är min egen, 

jag måste bara våga lita på mig själv mer, för jag kan en himla massa som jag inte tror jag kan.

Jag klarar av mer än jag tror, och jag är tacksam, att det funnits människor i min väg som fått mig att se det, 

på onsdag sitter jag i min grupp för sista gången, ledsamt och skönt, vilken stöttning jag fått därigenom, vilka tankeställare, från dom första 3 månaderna, vilka speglingar, en ganska tuff tid, erkännande, granskande av mig själv och mitt inre, det gamla och det nya.

men evigt tacksam för dom som gav mig chansen till det, evigt tacksam för Lena som gav mig resten av tiden.

ganska glad att allt blev som det blev, med jobb och hela alltet, jag behövde det, en nystart, sanering, en omvandling.

Nu ska jag hänga min förbannade tvätt, kela lite med Isabelle, och sen städa lite här hemma, haft en lång vecka och en hela tank bensin har gått :P

Ha en trevlig kväll allihopa, det tänker jag ha.

/Angie

Skulle önskat, att kvällen kunde sluta på ett annat sätt...men nej, inte förens luften tar slut ger jag upp. varje kväll.

Danne jobbade imorse, jag strejkade, strejkade ifrån allt, 1 timme, sen tog jag tag i disk, kidz och lite i hemmet, strejkade 15 minuter, bad Danne handla på vägen hem, kom på att det blir dyrt, ångrade mig och packade mina 3 kidz i bilen, körde till Willys, storhandlade ensam med mina vildingar, dumpade av otaliga kassar i bilen, gick upp på öb, fråga mig inte vad jag tänkte handla där egentligen, men handlade lite till och begav mig sen hemåt.

Det har varit folk här hela dagen, Danne åkte till sin vän nu på kvällen, dom sista gästerna gick, kidzen la jag, diskade undan, hängde min tvätt, plockade lite från lite varstans, 

nu sitter jag här, och önskar jag hade ork att kanske dammsuga, eller städa i hallen, eller att mannen var hemma så jag kunde klä på mig och gå ut en stund, 

funderar på om jag ska göra en kopp te och sätta mig på balkongen, 

Veckan har varit alldeles för lång, av så många skäl, mycket tankar, mycket känslor, dagarna har tyckts vara oändliga.

En dag missade jag bussen, nästa dag behagade den inte komma förrens alldeles för sent, rent allmänt har jag känt mig jävligt arg.

Missat min grupp 2 veckor i rad tror jag, glömmer mig själv, 

saknar min vän så det gör ont, Maya, blir så jobbigt att jag inte ens orkar ringa, för det tycks aldrig finnas tid att bara kunna ses, inget går att planera, tror att några timmar för en kaffe skulle kännas för lite.

Nää, just idag önskar jag att jag vore någon annan, långt ifrån mig själv.

Långt ifrån alla dessa känslor.

Bara att fortsätta trampa, och inte ta till mig andras skit.

Kvällens ord, mina barn. Deras framtid.

trött känner jag mig

blev en extra tidig morgon, en buss genom halva stan, för att möta upp någon som inte kunde hitta själv, sen mot jobb, 

jubbade hela dagen, åkte hem seg som bara den, bussen till värnhem, värnhem till lindängen, handlade

gick på utvecklingssamtal, kom hem, diskade lite, lagade mat och dansade salsa :P

Barnen fick mat i sig, broren kom med sin "nya" flickvän :P

Mina tre barn gick från "vanliga" till en crazy Sean Banan clown 5-åring, en super fnittrig 9-åring och en hyperstirrig 3-åring :P

Det som är tur att flickvännen jobbar med barn, hon verkade inte helt förstörd när dom gick :) moahaha, hoppas hon kan sova inatt efter denna upplevelse :P

Nu ska jag hänga lite tvätt, och lägga in en maskin som kan tvättas imorgon, 

och sen, ja sen ska jag duscha, sova och försöka ladda energi inför imorgon, bussen mot lund och fullt ös i Löberöd :) och efter jobb ska jag köra mormor o mamma till sjukhuset igen och träffa morfar.

Allt som allt är jag lugn, i stressen, en del saker som måste organiseras så jag slipper dessa långa dagar, men, det kommer, jag är en bit på väg iallafall.

Ibland, ofta, talar hjärtat och hjärnan inte samma språk, logiken blir ologisk och fakta blir fiktion
Ibland, ofta, rusar jag fram, för att sekunden senare rusa tillbaks
Mitt liv är vad jag önskade, mitt liv är vad jag lyckades skapa med dom förutsättningar jag gavs
Jag har lyckats med detta själv, mina misstag står jag bakom, men dom styr mig inte, jag tror ju på att göra om och göra rätt
Jag tror ju på att enbart det vi intalar oss är omöjligt blir just omöjligt

Kanske vi måste gå igenom somliga saker, för att värdera om
För att rannsaka och lära sig förstå

Jag vet inte alltid var jag är på väg, men vet att det är framåt, målet är framåt, till jämnare mark för art njuta av varje dag som jag har, Kidzen, alltid mina kidz.

En tanke bara, man kan inte bli lycklig om man stannar i olyckan.

Dagarna rusar ifrån mig, natten till igår sov jag alldeles för lite, jobbade hela dagen
Kom hem o hoppade i andra kläder bara, åkte o hämta mamma o mormor för ett besök hos morfar på sjukhuset.
Fina morfar, alldeles förvirrad, alldeles inte sig själv...Och mormor. Fina är dom, vi satt där till strax efter 19, körde mormor hem, sen mamma.

Körde hem ensam, i mörkret, med min musik, så skönt.
Kom hem o möttes av Illari som ville visa något, stora tösen hade städat badrummet, toa vask o hela alltet, vilken underbar 9 åring jag har.

Somnade innan jag ens lagt mig bekvämt igår, vaknade extra tidigt idag, sitter på min buss, snart byte.Sen kör jag en dags arbete, utvecklingssamtal i eftermiddag, sen soffan med Kidzen.

Jag lyckades med mitt teoriprov och lyckades alltså få mitt körkort.

Fantastiskt, alldeles underbart, men det märkliga att det underbaraste är än så länge inte att jag faktiskt lyckades få det och nu får köra, det bästa är att jag slipper ha ångest över teorin, slipper plugga, slipper ha dåligt samvete för att jag inte orkar plugga.

Lyckan över att faktiskt ha det infinner sig nog om några dagar, när stressen släpper helt.

Trasslar in mig i tankar, karusellen i mitt huvud är i full fart, adrenalin, destruktivitet, om jag kunde få ändra på något...

Tvivlar på mig själv, backar några steg tillbaks ifrån mitt självförtroende, ser den röda tråden, 

men det går så himla fort, min hög med ved som jag samlat på, kastar på lite bensin, plötsligt tänder jag en tändsticka och kastar den rakt in liksom.

Konsekvenstänket är långt borta då.

--------------------------------------------------------------------------

Sanningen är den, att jag kan skratta, prata, prata lite till och jobba, jobba lite mer och ännu mer, städa lite hemma, vara med kidzen en så bra mamma jag förmår, kan mysa ner mig brevid min man och låta dagarna bara gå, 

men närvarande, riktigt närvarande, är jag inte just nu.

I mina tankar är jag fortfarande långt borta, fast i en värld som inte riktigt finns och inte kan finnas.

Har inte råd att hamna där, i landet ingenstans

---------------------------------------------------------------------------

Jag ska ha en bra dag imorgon, det har jag beslutat, oavsett vad jag får i huvudet ska min dag vara utan bekymmer förutom praktiska, realistiska bekymmer med lösningar som faktiskt finns att hitta.

Kvällens ord...Vad är jag bra på.?

Hela dagen har gått, städat, bäddat, torkat golv, läst teori, druckit kaffe, städat lite till, tvättat, bråkat med Bella, handlat, läst lite teori, fått sällskap av syskonen, tragglat lite teori, druckit mer kaffe, nu...ensam i köket känner jag hur jag bara försvinner.

alla tankar snurrar, känner mig arg, ledsen, trött.

mina mål känns avlägsna, mitt inre nedkylt.

blundar och skriver, låter orden komma i den ologiska ordning jag hör dom i mitt huvud

precis som förr när jag brukade släcka ner skärmen på min stationära dator och skriva mina ändlösa brev utan mottagare.

somliga saker är för tunga att dela, var lägger man dom,

somliga tankar för mörka, för fel, var kastar man ur sig dom?..

Trött på att vara den jag är, trött på att vara där jag är, tur jag inte spelar på lotto, hade jag vunnit en miljon hade jag försvunnit...

Låt dagarna gå lite fort nu, låt mig fixa teorin inom det snaraste iallafall, så jag slipper göra om uppkörningen.

Då kan jag kanske få lägga mitt fokus där det behövs, att ta upp sånt jag saknar, med kameran i handen, ensam med musik, en fika med min allra finaste vän, en promenad med mina fina kidz...

En kväll i soffan med en film som får mig att känna tacksamhet för det jag har istället för att känna ångest för vad jag inte har...

Om du ser på mig, där uppifrån, jag orkar inte mer uppförsbackar nu, lyft mig lite, bär mig, en liten bit iallafall.

Dagarna går för fort, för många måsten, för många tankar som upptar min tid.

Vill pausa livet, sätta mig ner på en gräsplätt, iaktta mina fina barn på lite avstånd, 

granska dom, minnas varje detalj, ligga nära var en av dom och lukta på dom, alltid bära med mig doften

vill sitta i all tystnad och se när dom sover, bara se hur dom gör sina miner, sparkar av sig sina täcken, 

andas så djupt

Mina fina fina barn, som blir stora så snabbt.

Om jag inte visste vad kärlek var förr, så vet jag det nu, när jag ser dom, allt jag gör är för dom, 

allt jag vill är för deras skull.

Mina fina fina kidz, som har 3 helt skilda personligheter, men alla lika underbara.

Kärlek, sann kärlek, ser man i barnen.

Jag har präntat in gott i dom, så ska det fortsätta.

Illari, Emilio, Isabelle