Jag har alltid vetat att man inte kan se utanpå
Hur det känns inuti
Jag har alltid vetat att man behöver alla pusselbitar för att bli hel
Jag har alltid vetat att man ibland måste räcka ut sin hand och be om hjälp

Allt detta har jag alltid vetat
Ändå väljer jag att fortsätta fortsätta fortsätta
Tills det inte går alls längre
Tills mina ben darrar
Tills min hjärna stänger ner
Tills jag begraver mig inombords i ett virrvarv av pusselbitar som jag frenetiskt försöker få rätsida på

Nu plötsligt måste jag be om hjälp på alla möjliga plan
Och det känns som ett nederlag
Jag är inte längre jag
Några ynka timmar hjärnan på högvarv
Hemma är jag slut
Inför dom jag älskar mest är jag slut

Jag vet att det inte alltid kommer att vara så väldigt tungt som just nu
Imorgon väntar ett möte som kanske kan ge mig något slags mål
En öppning. En väg mot ett lite bättre mående.
En väg tillbaks till mig själv.

Jag har fått uppgifter från psykologen.
Svåra för mig att hålla.
Hjärtklappningar och tryck över bröstet gör det nästintill omöjligt att stoppa alla tankar.
Lyssnar på andningsövningen istället.
Andas måste jag ju göra ändå.
Skriver. För att lätta på trycket.
Jag är trött.
Känner mig långt ifrån där jag tänkte mig vara efter alla dessa månader.
Nedtrappning av mediciner för att nästa vecka vara nere på minimum för att sen sättas in på en ny.
En ny igen. Med nya biverkningar och ny inställningsperiod.
Långa veckor.
Andas
Andas får vara målet.

Jobbade ensam idag. Kryper i kroppen.
Ser mig över axeln en miljon gånger.
Hjärtklappningarna gör det jobbigt.
Gör det jag måste. Försöker slappna av. Men jag skyndar.
Stress inuti.
Nåväl. Blir en helg i familjens tecken.
Tacksam. Jag saknar mycket men det jag faktiskt har är fantastiskt.
Från att ha varit trasig hela livet har vi hela barn.
Barn från dysfunktionella familjer gissar sig till vad som är bra. Rätt.
Jag har gissat ganska bra. Kopierat lite här o var från familjer som jag på något sätt kom i kontakt med. Hem som jag ville vara en del av.
Detta 2017 kanske blir vårt år. Lite enklare än 2016.
Hoppas bara att jag ska få må lite bättre snart.
Tungt detta ju.

Glad fortsättning alla.
Önskar er allt ni behöver i detta 2017 ?

Tredje dagen som jag jobbar endast 4 timmar. När jag kommer hem är jag fullkomligt slut...
Väntat 2 långa veckor på att få komma tillbaks till psykologen. Jag sov ifrån tiden idag :(
Irriterad över tröttheten. Irriterad över att inte känna mig som mig själv.
Somliga förstår inte att detta är svårare än det verkar.
4 timmar känns egentligen som 4 timmar för mycket. Men jag vill så gärna komma loss. Hitta tillbaks.
Tankarna rusar runt. Oro. Stress.
En undran om jag verkligen befinner mig på rätt plats.
Om jag är redo och om jag någonsin blir det.
Väskan är fortfarande inte stängd. Varken lättare eller mindre rörig.
Jag är inte jag.
Något hindrar mig från att andas.
Hur kunde jag missa tiden... :(

genom livet har jag varit en resande,

i många bemärkelser

väskan jag släpat med mig har blivit tyngre och tyngre

mycket i den har jag aldrig orkat trassla upp

vissa saker har jag släpat ur den för att börja reda ut nystan med tryckt tillbaks den och stängt halvvägs

nu står jag dock här, men väskan öppen och hälften på golvet brevid mig

problemet är att ju längre det ligger brevid tycks det växa, 

nystan liksom sväller och tar allt mer plats

någon säger, ähh, skit i allt det gamla och skaffa en större väska liskom

andra säger, det är dags Angelica att reda ut alla dom där gamla nystorna så du kan packa ner dom en efter en för att aldrig behöva plocka upp dom igen

reda ut trasslet för att en gång för alla hitta dig själv

låta dig vara den du var menad att bli, utan sorg, utan ilska, utan besvikelser

klumpen i halsen hindrar mig från att andas

det spelar ingen roll vems fel det är

vems fel det var

saken är att det var fel

dagarna går och snart måste jag hitta tillbaks till jobb, rutiner, och inte glömma mig själv, 

jag vet, att om det inte vore för mina barn och mannen,

hade jag inte tragglats med detta för att hitta ett sätt att må bättre

man kan inte bara trycka ner saker i väskan och hoppas på att det så ska försvinna

det kommer en dag då väskan blir för full, blixtlåset spricker och sakerna väller ut i en hastighet som inte låter en bearbeta allt på en gång

just idag är jag ledsen

för att det borde finnas ett kollektivt ansvar gentemot barn 

när många kan titta in i en familj som är så dysfunktionell på så många plan så borde det fått ett annat slut

när så många "utbildade" människor hade en insyn så borde rätt hjälp ha getts

önskar just idag att jag inte befann mig där jag är 

önskar jag kunde sätta mig bakom skolbänken och utbilda mig till en person som tack vare min bakgrund kunde få hjälpa dom som befinner sig där jag befunnit mig

någon som ser förbi fasader och manipulationer

idag är minnena i en enda röra, osammanhängande och fritt flygande

men denna gången hoppas jag att jag lyckas reda ut, nysta ihop, reda ut trasslet och få lite andrum i mitt vuxna liv

det sägs att det är bättre att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna

jag tror det är helt sant

men som vuxet barn måste man alltid gissa sig till det normala 

och som vuxet barn försöker vi ofta för mycket

sätter för höga förväntningar på oss själva

om det vore så enkelt att bara släppa, då hade jag gjort det för länge sen

jag behöver reda ut detta, för att hitta min inre ro

för att få bli den jag var menad att bli

tacksam för barnen, mannen och livet

jag är inte där jag önskar att jag vore i själen, men jag är på väg...igen...

ett steg fram och sen vad som känns som femtio steg tillbaks...

sjukskriven, låter kanske skönt, men det finns en anledning till att jag är det,

anledningen dränerar mig...

byten av mediciner, trötthet, yrsel, går omkring och känner mig full...

jag är inte jag,

gnistan har slocknat, tomrummet känns enormt.

vart är jag på väg, och hur kommer jag dit

öppnat dörrar, hur stänger jag dom

byggt upp ett skyddsnät runtomkring mig, hoppas det är starkt nog om jag skulle helt falla mot det

arg, ledsen, besviken, detta måendet kan dra långt åt helskotta

jag har 4 barn som behöver sin mamma

varför hamnar jag här...

Jag kan denna dansen. Jag har dansat den genom halva livet. Dom senaste åren väl medveten om alla förvarningar.
Ändå. Rusar jag rakt in.
Det sägs att ärlighet varar längst. Och ja. Det tror jag.
Jag mår f*cked för tillfället.
2 månaders inställning på medicin. Som ger biverkningar men inget förbättrat mående.
2 månaders jädrans jobbiga dagar och nätter. Jobbar vidare. Stressar vidare.
Samtal från läkaren igår. Vi höjer dosen.
Träffas om 4-6 veckor.
Ring om det förvärras.
Ehh... Jag tror inte han riktigt hörde. Kanske han inte riktigt kan förstå.
Precis som så många gånger förr. Fasaden är för stark för att det som är så fel ska förstås.
Psykologen ringde idag. Läkaren tycker att det är ett måste.
Psykologen var tyst när jag rabblade min historia samtidigt som jag städade i 190 på jobbet.
Jag är ärlig. Jag gråter inte. Jag stressar.
Jag grubblar. Virrar bort mig.
Glömmer vart jag är på väg och små saker som jag nyss fått till mig.
Känner en konstant stress.
Mitt liv tar inte slut efter 8/9 arbetstimmar.
Det ska hämtas. Handlas. Lagas mat. Diskas. Aktiveras. Städas. Läxläsning. Mysas. Badas. Nattas.
Därefter är jag död. Redan innan allt det är jag död.
Jag är här men så avlägsen.
Blundar och lyssnar på barnen.
Allt är ju för dom.
Men jag håller ju inte längre.
Jag går itu.
Det är den rena sanningen.
Utan omsvep.
Man kan inte förvänta sig ett annorlunda resultat om man inte förändrar något...

Men hur. Var börjar man.
Vilka är orden ?
Tar en kopp kaffe och hoppas på sinnesro.

Trots att man någonstans visste att det kunde bli så här så drabbade chocken mig.
Ett sms med en önskan att låta dom veta att jag tänker på dom...
Fortsatte jobba. Ett sms tillbaks.
Han somnade in 08.10
Tårarna. Luften som försvann. Avbröt jobbdagen.
Körde hem hela vägen med tårarna rinnandes.

Vår vän. Alltid så stöttande. Glad. Trots att livet inte var lätt. Alltid positiv.
Piddor. Det borde inte varit din tur nu...
Jag blir så ledsen när jag tänker på allt du går miste om. Allt du aldrig får uppleva.
Jag blir så ledsen när jag tänker på att vi inte fann tid och möjlighet till en sista spelkväll.
Imorse fick jag för mig att allt varit ett dåligt skämt.
Nästan så att jag trodde jag skulle se dig någonstans och du förtjänade en lusing...
Men det är verklighet och du är inte här längre.
Kommer aldrig mer sitta på bänken på blåa.
Inga fler samtal från dig.
Inga gubben och gumman.
Inga schnez schnez...
Ingen Peter...

Dagen idag har varit lika tung som igår. Tårar som plötsligt faller. Minnen.
Jobbar och låtsas att allt är bra.
Men gud... Det är så orättvist. Så onödigt.

Bland molnen är du nu. Säkert skrattar du och är himlens pajas.
Säkert berättar du om alla coola filmer du sett. Sökarna 2 kan du ju rekomendera :p
Spelar kort och vinner allas pengar med fusk.
Jag är säker på att du har det lättare.
Det måste vara så. Det måste vara därför du blev hämtad hem i förväg.

Gå hem och besök din mamma och Jenny.
När allt lagt sig så hälsa på dom.
Ge dom tecken, visa att du fortfarande är här.
Lindra deras smärta.
Om luften gick ur oss. Så deras smärta ...

Jag kommer aldrig glömma dig
Tack till dig som var en av anledningarna till att jag lärde känna min andra hälft och så kunde bygga min familj.
Tack till dig får alla år av skratt och påhitt.
Tack för alla kaffestunder. Pokerstunder. Filmkvällar.
Alla köbekaugor.
Du är redan så saknad fina vännen.
Av oss alla här hemma.
Ett hjärta av guld.
En sann kämpe.
Du borde fått mer tid.

Vila i frid.

sjukdomarna härjar, jag känner mig nedslagen, jobbar på, kämpar på.

idag är energin nästintill uttömd, är febern inte borta tills imorgonbitti stannar jag hemma.

någonstans måste jag ta hand om mig själv med, oavsett hur allt annat är.

hade behövt en stuga nu, kidzen mannen och jag.

smälla upp en lagom stor pool och bara vara, vi, det viktigaste i livet

ligga i en solstol med en kopp kaffe brevid, en bra bok och barnens lek och skratt i bakgrunden

mannen som grillar, mannen som fjantar sig och leker med barnen

jag behöver avstånd och närhet

andrum

demens, cancer, migräner, strokes snälla lämna oss ifred.

förkylningar kräksjukor och vattenkoppor kan också hålla sig väck.

några veckor kvar tills semestern, inget planerat, allt beror på, men lediga tillsammans, 

vi ska nog ta oss igenom dessa tuffa tider med.

uppförsbackar bygger ju benmuskler.