Alla farväl gör ont.

Ger en en tankeställare, lämnar en med funderingar.

Dagen har spenderats med minnen, hur vi som små lekte oss igenom dagarna, skolgården på Österport, föräldramötena, lapparnas i varandras bänkar, kärlek, märkligt hur man så många år senare minns saker så tydligt...

Sorgligt när man tänker hur olika ens liv blev, hur vi på vägen som unga vuxna korsade varandras vägar igen och ändå blev det så olika...

Inte finns det väl någon mening med att en så ung människa somnar in, efterlämnar sig föräldrar, syskon, partner, vänner och en liten prinsessa...

Vad är det som gör att alla beroende har det där tomrummet, det där hållet som måste fyllas, det frenetiska letandet som gör att man kan byta ut en sak mot en annan, att man aldrig riktigt känner sig hemma, än mindre i en själv...

Vad är det som gör, att somliga föds med en pusselbit som saknas...

Jag tror inte på att någon kunde gjort något annorlunda, jag tror inte på att en enda handling kunde gjort saker annolunda, jag vet att ord som man hör från andra inte väger så tungt.

Man måste hitta det inom sig själv...

Jag hoppas att du sitter där nu, med ett lugn som aldrig förr, med ett busigt leende och kanske någon liten lock.

Vaka över din dotter, besök henne när hon behöver dig som mest, 

stryk din mammas och pappas kind då och då.

Besök dina syskon när dom viskar ditt namn.

Håll om din flickvän och ge henne ork.

Tårarna faller, med musik blir allt lite lättare.

Kommer alltid att minnas dig, sitt med dom som gick före dig, en dag ses vi alla.

För oss som är kvar, älska dom som är er nära, 

ta hand om varandra och er själva.