ställas in på mediciner, trappas ner, trappas upp, tas av, läkarbesök, sjukskrivningar, läkarbesök, korta nätter, oändliga dagar, oro för framtiden, vara bästa mamman jag kan vara, orka vara mannens kvinna, 

smärtor som inte vill ge med sig, och fly hemmet dagtid för att slippa må dåligt och tänka,

mitt i allt detta, kom en uppsägning, ännu mer att rodda i, hur systemet fungerar när man är sjukskriven och blir uppsagd, en miljon papper, fler läkarbesök, mer ångest.

att inte veta, vad som kommer efter detta, det är nog värst, att inte ha en aning om hur utdragen denna tid blir, 

saknar rutinerna, upp tidigt, fixa o dona, iväg och lämna, komma till jobb, hoppa in i kollegans bil och fixa vårat kaffe medans vi var på väg till destinationen för dagen, vi hade ett så bra tempo, trivdes så sattans bra, nu är det bara tomt.

Jag är en arbetare ju, behöver sammanhanget och tillhörigheten.

Vill jobba ju.

Men men, ibland är det så här, att livet ramlar över oss när vi precis börjat stå stadigt, somliga prövas mer än andra.

Hur det är blir, så gissar jag, att om två veckor, när detta landat, alla papper iväg skickade, kanske det känns bättre, när jag hunnit få lite perspektiv, kanske detta inte var rätt, allt som känns rätt behöver ju faktiskt inte vara rätt.

Men jag har fått ringt massa samtal idag, dragit i saker som tagit emot, och hur det än blir, tror jag att det löser sig när tiden är rätt.

Jag har faktiskt gjort allt som jag skullat, efter bästa förmåga, och jag har bevisat, iallafall för mig själv, att jag kan klara av mer än jag trodde, och, att jag inte ger upp.

Kom hem efter en fika hos min vän, säckade ihop, darrar i hela kroppen, mår katastrofalt, händerna låter mig knappt skriva på datorn, än mindre för hand, jag ska ta mig igenom detta, varit här förut ju.

tacksam, för barnen, mannen, syskonen, föräldrarna, vännerna, och människorna i min omgivning som egentligen utan att känna mig trott på mig och gett mig modet att gå vidare, tacksam för livet, jag lever åtminstonde.