För mig har familjen alltid varit viktigast

Hålla ihopa oss, vår knasiga skara av syskon, vår inte alltid så stadiga mamma

För mig har det varit livsviktigt att ha min familj nära

Detta är min historia, alla i familjen har upplevt den på sitt sätt, och alla har rätt till sig egen känsla, jag äger min och kan idag sätta ord på den

Som liten steg jag in i en medberoende roll, jag tog hand om, försökte ta ansvar som inte var mitt, för att hjälpa till, för att underlätta för mamma.

Mina syskon, dom yngre, blev som mina barn, jag ville vara involverad, veta hur saker och ting skulle gå till, vara med och packa väskor, vara delaktig.

Svårt att förklara, jag äger bara min del i denna historian.

Mamma var mamma på det bästa sättet hon förmådde vid tiden.

Genom livet har jag byggt upp ett kontrollbehov, jag måste så himla mycket, som jag emellanåt inte orkat, men jag har trott att det förväntas ifrån mig.

Jag levde flyktigt, var överallt och ingenstans.

Kände mig som en fågel på ständig jakt efter en fågelholk, kände aldrig mig hemma någonstans, hittade inte mitt.

Fick min första dotter när jag var 22, gick helt in i mamma rollen, ojojoj, vilka krav, nu skulle det lekas, städas, diskas, bakas, lagas mat, underhållas, inte många lugna stunder.

I början bodde jag hemma hos min mamma med min dotter, jag höll uppe hushållet ganska mycket på egen hand, fast än vi var en hel del personer som bodde där, alla kapabla att dra sitt lass, 

men jag ville hjälpa, underlätta, känna mig behövd...

Jag höll uppe en fasad, jag orkade, jag såg stark och trygg ut i mig själv.

Inuti...hade jag varit trasig i många år.

Genom livet har jag hamnat i depressioner, tidigare förstod jag inte riktigt vad det var som hände, såg inte den röda tråden, bad inte om hjälp.

Jag självmedicinerade, gick tider utan att medicinera, medicinerade då med fysisk aktivitet, själv svält, städning, matlagning  & bakning, det utsöndrade någon slags skön känsla att göra allt på en gång, att inte hinna andas, inte sitta still.

Det skulle kännas skamfullt att be om hjälp, jag var ju en hjälpare.

Historien är lång, detta är en del, varit 3 barns mamma i 2 1/2 år nu, och jag har hållt ett ohållbart tempo, hann skaffa mig ett heltidsjobb innan den minsta blev 1, jobbade på, hann med alla sysslor i hemmet, köp, läkarkontroller, lekstunder, pyssel, kompisar hem, aktivera barnen massvis.

Det höll, fasaden höll, mycket spackel i sprickorna så funkade det.

Det höll, men inte på insidan.

Tomrummet växte i takt med att energin började sina, 

tankarna kring en rejäl fylla började uppta stor plats i min ensamhet.

Få fly, pausa, andas.

Jag gick ner i arbetstid efter 1 år, men det var lite för sent, depressionen hade redan greppat tag om mig, tomrummet var alldeles för enormt.

Jag bad om hjälp, men det var lite sent, jag hade redan sprungit med huvudet före rakt in i väggen.

Inuti mig blev det helt ohållbart, vill jag hålla uppe fasaden eller låta den falla, bygga upp en grund som är frisk,  eller fortsätta i mitt galna tempo och med tankarna för mig själv ?

Jag valde att få hjälp, öppenvårdsbehandling, kvinnor i grupp, samhörighet, en plats där det är okej att få vara den jag är, med alla defekter.

Med ett tomrum som inte är skamfullt.

Sitter där nu, studerar mig själv, lär mig om mig själv för att förhoppningsvis kunna förhindra enorma felsteg i framtiden.

Stärker mig själv i rollen som mig själv.

Om jag kan få äkta självkännedom och bygga på mig själv,

kommer övriga roller jag tar på mig i livet att vara mer äkta.

Jag är en bra mamma, oavsett, för jag tar inte längre hand enbart om dom.

Jag tar hand om mig.

Vad livet kommer att erbjuda längre fram, det vet jag inte, vad jag däremot vet, är att jag kommer att vara på något sätt starkare efter detta.