Snart är det dags att återgå till vardagen.Hitta rutinerna.Vet inte hur jag ska ha energin.Ännu trött som en pigg 90 åring ju.

Skulle träffat min läkare i tisdags men hon var sjuk. Nästa lediga tid sen den 6e november.
Den bokade jag iallafall. Men nu då liksom.

Förlorade morfar för inte så länge sen. Fick ett tungt besked om mormor idag. Tårarna bränner under ögonlocken. Gud va mörkt livet kan bli emellanåt.
slängde iväg ett kort meddelande till min andra hälft. Min vän jag så sällan hinner träffa.Livet kommer ivägen. Men en bild skickades tillbaka och d känns skönt. Hon vet o jag vet. Att jag älskar henne till månen o tillbaks.

Befinner mig i en slags dvala. Jag är fast ändå inte liksom. Känner ingen direkt stress heller längre. Disken kan stå. Men jag maler o maler i huvudet. Vaknar av hjärtklappningar.
Igår låg jag mer än en timme o vände o vred mig. Mina händer domnar av. Kändes märkligt i halsen. Stack liksom o konstigt. Rädd att somna. Om jag inte skulle vakna igen liksom...slutligen somnade jag ju i vardagsrummet. Men..
faktum kvarstår ju att jag inte mår något vidare alls. Förstår friska människor verkligen det? Att det psykiska tar sån energi. Och att jag visst säger att allt är okej o kan dricka kaffe o prata på. Fastän jag är helt någon annanstans därinne?

Kanske detta hade kunnat stoppas. Om jag hade för länge sen tagit hand om mig själv och brytt mig mindre om andra.
om jag slutat tänka på andras åsikter o insett att inget rasar om jag stannar.

Ja Angelica. Trassel. Hur nystar man ut denna härvan då. Bara att börja väl.
Kanske behöver en högre dos av det här då för att slippa grubbla så jävligt.

Blev sjukskriven förra veckan. Dagarna är tunga. Går ihopa. Medicinerna gör mig tröttare.

promenerade med min Bella igår kväll för att rasta Alma. Sessan pratar hela tiden. Jag ler. Nickar och håller med. Men egentligen hör jag henne inte. Som om jag befinner mig bakom ett filter. Suddigt.

För barnen andas jag. För barnen tar jag mig förbi denna djupa dal.Ledsen att jag är frånvarande närvarande.
Ni som är det viktigaste för mig. Jag är här. Jag ser er fastän det kanske inte verkar så just nu.
Älskar er. Och er pappa.
Fastän mamma är lite på paus just nu.