Sjuk bebis, sjuk mamma, farmor kom och kidnappade bebis.. trots att det gör ont i magen att lämna honom sjuk, så vet jag att hos farmor har han det minst lika bra som hos mig.

Det gav mig tid, att ta ett bad, placera mig framför vasken med hörlurar och musik på högsta volym.

Fastnade bland min lillebrors gamla låtar, med en stark önskan om att han snart ska få lite inspiration att återuppta detta som han en gång så brann för.

Lyssnade till orden, orden som uppstått mestadels för hur livet varit, 

vi kan aldrig titta på en annan människa och säga hur den egentligen mår, hur man haft det eller ens hur man har det.

Vi var trasiga som barn, dom flesta av oss är trasiga ännu.

Utan mina barn vet jag inte vart jag hade varit, utan min fina man vet jag inte hur trasig jag hade varit ännu.

Jag mår inte alltid på topp, och jag önskar dagligen att jag kunde ändrat somliga saker, somliga känslor, 

finns alltid något att jobba på.

A dime for every tear. Ja, då hade vi nog varit miljonärer.

Det viktigaste är att aldrig glömma, för glömmer vi, hamnar vi lätt där igen, jag bryter cirklar, förhindrar gamla mönster att målas igen.

Bygger något stabilare, något mer hållbart.

Fortfarande en jävla lång väg att gå, somliga mål känns helt ofantligt onåbara, men, skam den som ger sig så tar vi några steg till.

Jag tror på ärlighet, och hand i hand kan man komma långt.

På ett sätt är jag glad för rollen jag tog på mig som liten, att vårda, att hjälpa, att ta hand om, 

det höll mig på något sätt uppe, 

ibland kan jag idag hata rollen, men börjar kliva ur den då jag har min egna lilla familj nu att sätta i första hand.

Många tankar ikväll, osammanhängande, länge sen jag faktiskt orkade tänka.

Tack till min lillebror speciellt, för du är du.

för du alltid funnits, och för att du sett, att jag alltid funnits.

Gå inte i gamla slitna spår, skapa era egna stigar, upptäck nya sätt och bryt gamla mönster, 

vi är inte födda att tvingas vara det vi växer upp i,

vi kan skapa våra egna liv.