Barnen har lyckats rubba sina sovtider helt katastrofalt, eller vi har lyckats låta dom göra det...Ikväll försöker jag sätta tillbaks rutinerna, visst är det skönt med sovmorgon, men jag uppskattar faktiskt mer lugna kvällar, några timmar innan man själv stupar. Saknar mina 07.00 ungar. :/Kastat in en maskin tvätt...orkar inte ens laga kaffe, lite körigt eftersom jag inte helt vaknar utan kaffe :/  Tänkte ladda några minuter här, ser tydligt på min statistik här, hur mitt mående pendlar, många dagar orkar jag inte ens skriva längre...och skrivandet brukade vara livsviktigt för mig. Jag vill på något sätt bara att dagarna ska gå, gå förbi, i väntan på vad?.Har en del att dra i nu, måste verkligen börja reda ut allt, hitta ett jobb som jag trivs med, deltid, och ta hand om mig själv.Dagens ord till mig själv : Finn orken

men ron har inte infunnit sig ännu :/

Rastlös utan ork, rastlös utan att orka vilja göra något annat än just sitta här.

Jo, jag gör ju det som behövs göras, men utöver det, orkar jag inget alls.

En mugg varm glögg, laptop, spotify, dre lurarna, ja, det är vad jag behöver en stund.

Öppnar fönstret, blundar lite, fryser lite, föreställer mig att jag är någon annanstans.

Vet inte vart, men någon annanstans.

Låg med barnen på deras rum och såg en film, filmmys, för en gång skull orkade jag ligga där, med Bella alldeles för nära inpå, varmt, och jag redan med feber.

När hon blev trött vände hon sig mot mig, tog sina små armar runt min hals och bara tittade på mig.

Jag sa att jag älskade henne, du är den finaste jag vet, du och dina syskon, hon nickar med hela kroppen och ler, - mm jag vet ,är hennes svar.

Det ger energi att orka.

Jag har allt jag alltid velat ha, inget jag önskar bort, inget jag önskar mer, förutom sinnesro.

Förmågan utav att kunna vara, andas, hitta ett inre lugn.

Få bort tyngden från mitt bröst, krypet i kroppen, frustationen över att inte känna mig hel.

Blää, imorgon blir det en utflykts dag, barnen ska aktivitet deluxe :)

Hamnat där igen, massa liv och rörelse runt omkring mig men det känns tomt...Kanske medicinen som inte fungerar som den ska, för tomrummet tycks bli större.Mycket att göra men orkar liksom inte göra det, lätt irriterad, fastnar lätt i mina tankar...pust, en innerlig pust.Vill bara ta familjen, min lilla familj, och åka iväg, en liten stuga där det finns gott om snö, eller vid havet, bara klä mig varmt och sitta där och glo, med kaffe, varm choklad till kidzen, bara sitta och se på när dom leker...Sinnesro, borta från facebook och bloggen, borta från mobilen och torrpunderi, vill bara andas.Låt julstöket vara förbi, önskar mig inget annat än lugn och ro, sinnesro...

julafton närmar sig i rasande fart :/

Aja, fått en del gjort, kvar o handla men det löser sig.

Provat en sån där rocky road grej, det ligger nu i kylen o ser ganska smarrigt ut, 

ska strax sätta en lussebulls deg så barnen kan få hjälpa mig göra lussekatter sen.

Dagarna tycks bara gå, i ett enda virrvarv, känner mig stressad o lagom road inför det mesta.

I eftermiddag ska jag tillbaks till grupp, bara drygt en timme, ska bli ganska skönt tror jag, stressad bara över det faktum att jag måste hinna i tid, mannen slutar 16 så det blir lite knapert med tid.

Jag vet inte vad det är som framkallar dessa svackor, antagligen är det jag själv, tyckte mig ha så bra koll på det, men plötsligt befann jag mig nere igen, utan att jag hann se det komma... :/

Men, inte hur många gånger vi faller ju som är det viktiga, utan hur många gånger vi reser oss upp, så jag börjar med att traska uppåt igen, med mjölksyra i benen.

Dottern slutar redan 11 idag, ska hämta hem henne o hennes kompis, sen får dagen bli lite som den vill.

Ja det önskar jag, önskar denna julen enbart handlade om glädje och familj.

Men omständigheterna är inte så, och jag är förbannad, för att livet tas för givet, våra rättigheter som föräldrar och vuxna tycks gå före barnens, och det faktum att vi väljer att få barn medans barnen inte får välja föräldrar.

Att böja på nacken och erkänna att man inte kan allt, att man brister, att man behöver hjälp, det ses som svagt.

Istället höjer man sig själv till skyarna och får det att framstå som om man har hela världen emot sig.

Det gör mig förbannad.

Jag är inte en perfekt människa, tror inte det finns "perfekta" människor, men jag kan ta kritik, visst kan jag bli förnärmad, men jag tar inte till fula ord som försvar, jag kastar inte tillbaks skit, jag kan bli ledsen ja, men jag tänker mig för innan jag svarar tillbaks, kritik är sällan obefogad.

Bakom kritik finns oftast ett syfte, syftet var att bygga upp, att stärka, att hjälpa.

Men ja, skit fick jag tillbaks, och alldeles innan jul, fick jag annat och tänka på än just julen.

Detta hindrar inte mig iallafall, att fortsätta växa själv, att alltid tänka efter före.

Att fortsätta ta emot kritik, fortsätta kritisera, för jag gör det aldrig utav elakhet.

Önskar dock det kunde tas emot.

En liten kille kommer vara extra saknad här hemma på julafton, det är synd...himla synd.

Vi skulle alla bli gamla, sitta på våra verandor och få höra om en gammal god vän som gått bort, minnas vännen med glädje och sända en tanke om att ha funnit frid efter ett långt liv.

Inte skulle dödsbeskeden ramla över oss så här tidigt, om vänner som somnat in alldeles för tidigt, om vänner som skulle haft minst lika lång tid kvar i livet.

Inte skulle det väl vara så här... :/

Kan inte längre räkna på mina fingar, alla fina som fått lämna in.

Det är så orättvist.

pust.

för det första är jag fortfarande så jävla irriterad, och det har jag all rätt att vara, 

efter varje gång jag fått höra att jag är störd, skitfamilj, etc, för att jag försöker hjälpa någon, ja, då har jag rätt att vara förbannad.

jag är trött på att dalta, och jag tänker inte låtsas som om allt är som vanligt bara för att den andra personen nu är lugn och inte längre kallar mig störd - för denna gången.

skulle bara vilja kräka lite, så done.

mannen ska spela lite tv spel här, jag tänker bara vara, skaka av mig irritationen, hämta upp min tvätt från tvättstugan.

Imorgon ska jag ha gäster på eftermiddagen, längtar faktiskt dit lite, många barn som kommer föra liv, men ja, behöver sitta och pimpla kaffe tills det vänder sig i magen på mig. I sällskap.

förutom mitt fysiska mående som varit kaos idag, så har jag detta, denna tyngden, varför jag ens bryr mig att försöka stötta.

Varför jag ens har ödslat min energi på att råda, finnas, när jag pratat för döva öron och gestikulerat för blinda ögon.

Ähh. idioti.

Dagens ord.

ät bajs.

Dagen idag har väl varit okej, migränen gör sig påmind emellanåt, broren och hans son har varit här några timmar, nu är det snart lunch dax sen ska kidzen på träning.

Jag skulle egentligen med o träna, men jag mår lite sisådär så jag väljer att stanna hemma med lella och försöka vila.

Tänkte sätta igång med lussebullsbaket så jag kan frysa in till julafton, shit som tiden går.

I veckan kommer det vara fullt ös, massor som ska inhandlas, både mat o klappar.

Vi får väl se hur det går.

Frånvarande i mig själv...slarvat med medicinen...