Skulle önska att jag kunde börja dagens blogginlägg med typ ; Så underbart jag mår.

Men sanningen är ju en annan, och jag är fett less på att spela teater.

Idag har vi fått uträttat en del faktiskt, Danne kom hem lite tidigare från jobb, jag mådde inte så bra, och han beslöt sig för att vi behövde lite tid istället.

Vi åkte och handlade skor till Illari, hon valde coola kängor, sen fikade vi tre.

Sen hämtade vi dom små och körde vidare till skopunkten, dom små behövde ju fodrade stövlar, så 3 par barnstövlar senare åkte vi och handlade kött.

Sen raka vägen hem till Asia där Danne och Asia lagade världens godaste revbensspjäll med pasta, sallad och pudding med fruktsallad till efterrätt.

Jag satt mest, för jag är så trött.

Nu ligger jag, för jag fortfarande är så trött.

Det känns liksom som om min kropp strejkar, min hjärna orkar inte med.

Fick ett mejl från en gammal vän igår, eller rättare sagt två mejl.

Dom gick rakt in i hjärtat, faktiskt, och jag är tacksam, att det finns människor omkring mig som sträcker ut en hand när jag vacklar. 

Så tack, verkligen.

Idag är det 8 år sen, Hassan Hassan Hassan, så ofta den senaste tiden har du funnits i mina tankar, ofattbart.

På något sätt tror jag emellanåt att du fortfarande finns, för vi sågs ju inte på så länge innan du gick bort, att det liksom känns som om du är kvar där borta.

:/

Sanningen är ju mer smärtsam än så.

Jag brukade säga att allt händer för något, att allt liksom har sin mening, men i vissa saker kan man verkligen inte se den.

<3 ensamheten, det var du <3

Oron kring min vän, en vän som påminde mig så om Hassan, var är han, hur har han det?...

Ett enda tomrum och vilken frustation.

Jag vill liksom springa på honom, skaka om honom, banka lite förstånd i honom.

Men det går inte, för vi alla befinner oss på så olika platser i livet. :/

Men jag tänker på honom, en stund varje dag, andas djupt och ber att få se honom snart, hur som helst, bara vid liv.

Pusselbitar, mm, kvällens ord.