Sitter här, med hårfärg i hela håret, kaffe brevid datorn och väntar in morgonen lite mer.

Illaris telefon ringer om en halvtimme, får se hurvida hon verkligen går upp på egen hand :P

Mitt mående då, jo det pendlar, just nu ganska tomt känns det.

Den nya medicinen bringar yrsel och trötthet, men jag vet att det är övergående.

Fick ett pm igår på fejjan, spelar inte så stor roll från vem, men personen undrade om det verkligen var nödvänligt att vara så "ärlig", att prata så öppet om hur jag mår och vart i livet jag befinner mig.

Jag svarade inte ens på det, men ja, jag tycker det, för att jag lägger det så, är mitt sätt att rena mig själv, släppa på det som annars blir alldeles för stort i mitt huvud.

Sen om det stör, så läs det inte, eller ta bort mig som vän, just nu är detta mitt liv.

Har tre alldeles underbara barn, just nu befinner sig alla tre, samtidigt, i olika trotsperioder, 

det tar kraft och ork, men dom är mina, jag valde dom, dom valde inte mig som mamma, så jag kämpar på, söker sätt att skapa mer tålamod, sätt att fjanta bort deras arga miner och stampande i golv.

Vet att de flesta föräldrar går igenom detta på ett eller annat sätt, så jag försöker låta bli att ta det så personligt, 

det är inte något jag misslyckats med, utan det är något dom måste få gå igenom.

Sen har jag ju mannen min, den viktigaste personen just nu, efter mig själv, han gör vad han kan, men det viktigaste av allt, han är kvar vid min sida.

Längtar lite tills våra liv kan återgå till det som var innan, fast jag då ska orka säga till innan väggen rasat över mig :P

Känner att jag saknar att jobba, saknar att komma hem helt slut fysiskt, men glad.

Det kommer så småningom, börjat kolla runt lite, behöver ju inte så värst mycket timmar iallafall inte till att börja med, 

jaja, nu blev det skrivit en massa, om inget

Avrundar här o

Ha en bra dag allihopa/ Angie