Bara för att det inte syns utanpå, betyder det inte att det inte känns inuti

Någon frågade en gång, lite skämtsamt, varför folk går in i väggen, 

imorse insåg jag svaret, för att man är synskadad.

Förblindad av livet och allt som sker runtomkring

För att farten i karusellen succesivt ökat och man får svårt att fokusera,

på samma sätt tror jag, att man inte hinner se väggen förrens den är där, sammanfallen över en.

Just nu, är tyngden enorm, önskar jag kunde få andrum, men i ett andetag, rasar det jag försöker bygga upp

Så jag får helt enkelt kämpa på ett tag till, 

men det känns, 

Återigen är jag där, där jag i en hel vecka vaknar om nätterna, ligger sömnlös, för att sedan somna om, lagom tills jag måste upp igen, och det tar emot

Usch, den lilla tjejen som finns kvar inom mig vill rasera sandslottet, 

kasta omkull klosstornet, 

klippa sönder teckningarna

Men jag, den vuxna, biter ihopa och tar mig igenom ännu en dag

Närvarande men frånvarande

I mig själv men väldigt utanför

Man kan inte förstå, förrens man själv en dag hamnar där

Som ett stort tomrum där man kvävs

En mörk plats där man blir bländad och vill stänga ögonen

Jag bad om det för ett tag sen, om du finns, så är det läge att bära mig nu,

trampar vatten, kasta för jävelen i en livring eller en boj eller något

Annars har du ju ihjäl mig.

Nu ska jag rycka upp mig, hänga tvätt och tvätta en maskin

Laga kaffe och försöka ta det lugnt med mina kidz, för dom är skälet.

Dagarna rusar iväg, 

mer än en vecka har gått sen vi begravde morfar, eller ja, fick ta farväl...

Allt går i rasande fart, trots att jag känner att tiden står stilla *_*

Var små krasslig hela förra veckan, sov för lite, halvt mörbultad på eftermiddagarna, åt dåligt

I helgen kände jag mig som en slagen hjältinna, tempot saknades, febern kom krypandes

halsen kändes som om jag varit på rockkonsert och sjungit för livet

I måndags morse var både jag och Emilio sjuka, 

vi stannade hemma tillsammans

Brydde mig lite om hemmet, orkade inte ta tag i något alls

Tänkte att imorgon, imorgon mår jag nog bättre.

Vaknade idag, kände mig överkörd och backad över :/

Ha, där fick jag för min dåliga självkännedom

Arg på mig själv idag har jag betat av allt jag borde gjort, under helgen och igår

Hemmet börjar nu likna något, och ja, jag mår inte toppen, men inte heller som imorse, huvudvärken verkar vara borta

Imorgon är jag fit for work, 

skulle jag mot förmodan bli sjukare inatt så klättrar jag alltså på väggarna hemma imorgon.

Känslan...

Känslan som besitter mig nu är fortfarande maktlöshet

Ilska, frustration, förvirring

Vet inte varför, vill bara gå ut, andas, pausa,

sätta livet på paus en stund

Få tid att ordna allt jag i mitt huvud vill ordna, medans livet väntar

Barnen börjar bli så stora, herregud vilka underbara om än väldigt jobbiga vissa dagar barn vi har

Att bryta cirklar, att skapa nya hälsosammare vanor

Att bygga stabilare grunder

Lära ut saker man nyligen blivit lärd själv

Det är en utmaning, varje dag

Barnen är, utan tvekan, det viktigaste i livet.