Fick frågan idag om vad jag anser min bästa egenskap är.

Tänkte en stund, kom sen fram till att det är att jag inte ger upp, jag kan känna ibland att jag bara vill ge upp, kan sätta mig ner en stund och självömka, men sen reser jag mig, 

för bara det vi tror är omöjligt blir ju omöjligt.

Inte haft den bästa dagen i mitt liv, men nu är den snart till ända, och morgondagen erbjuder nya möjligheter och utmaningar.

Babysteps.

Sakta men säkert tar jag mig fram, provar vägar jag aldrig förr gått, provar att låta mig känna en stund längre än vad jag brukade känna, försöker att inte tänka allför mycket, följa mitt hjärta, göra det som förtillfället får mig att må bra, och släppa på kontrollbehovet.

Finaste kidzen har vi, och för mina kidz, har jag lovat mig själv att aldrig ge upp, så vad gör jag, jo jag traskar själv vidare, håller ett hårt grepp om det jag har, med blicken riktad åt mina små delmål, det som inte dödar stärker, så är det sagt, eller det som inte dödar gör oss tjocka, så jalla, kom igen.

Pust, vart börjar man, när allt egentligen går bra, väldigt bra, men alla känslor inombords är katastrofartade,

när hela ens inre skriker om hur fel allt är, när det verkar vara så himla rätt *-*

Ja, där befinner jag mig, där orden inte räcker till, tystnaden blir mitt sällskap, barnen min räddning, jobbet min livlina, mannen min stöttepelare.

Jag hoppar i vems skor som helst bara jag slipper gå i mina egna känns det som.

Men den som tänker så är egentligen inte jag, för jag, jag står ut, möter, överlever och kämpar vidare.

Haft långa dagar, ofantligt långa, nästan inga nätter alls känns det som, och ja, jag vet att bara jag kan vända på det, för mycket tankar, känslor, som egentligen inte hör hemma i mitt liv, det finns inte plats, jag borde stänga av.

Men ibland kan inte hjärtat och hjärnan sammarbeta, kommunikationen bryts och det enda som blir kvar blir liksom som den hemska bilden med stjärnornas krig på kanal 1 som jag som barn brukade förundras av.

Trassel, just d, det var ju mitt mellannamn, idag bär jag det igen, smeknamnet, idag bär jag nog den igen, den dära offerkoftan, blää, luktar gammalt, morgondagens mål blir nog att klä av mig den efter mina inbokade ej efterlängtade läkarbesök.

Det spelar ingen roll vad jag säger, för det är det jag inte säger som alltför ofta gör mig själv illa.

Si hubiera  manera de hacerte entender, hacerte sentir lo que siento.

Men ibland är det så, att det som känns rätt egentligen är fel, och det som känns fel kan vara himla rätt.

Livet är så här, det ska inte vara lätt, genom motgångar har jag traskat länge, borde vara van, men det tär på mig, får mig att ifrågasätta livets mening, ifrågasätta framtiden och verkligen ifrågasätta mitt egenvärde.

Rensar tankar, delar av tankar här, mitt filter, som gör att det inte blir så stort inombords.

Tar beslut, ångrar dom, tar nya beslut, backar, osäkerhet, frustration.

Du...om du finns...det är nog läge att bära mig lite nu, mina ben orkar inte just nu.

Hade så svårt att somna igår, svårt att vakna
Ögonen tycks vara grusiga, svider
Men sitter här på jobb, eller ja, vid jobb och inväntar kollegan för en arbetsdag som kommer bestå av att lägga klart ett golv.
Skönt att dagarna är tillbaks till vanliga rutiner ige
Jag behöver sysselsättningen, slippa hinna grubbla så mycket, jag är ju som sagt mitt sämsta sällskap...
För tillfället känner jag mig väldigt osocial, så om ni inte når fram till mig, är det inte på grund utav er utan det ligger hos mig.
Obehagskänslor och tomhet gör att jag måste pau
Swisch w gå det onsdagen den 2 januari.

Vaknade runt 9, av migrän :/

Familjen vaknade inte till liv förrens en hel timme senare, välbehövligt lugn och ro faktiskt.

Det har varit tvmys sen dess, frukost i vardagsrummet och inga sysslor har blivit omhändertagna.

Gårdagen spenderade vi hemma hos Babcia och Asia, god mat, trevligt sällskap och sändningarna från Warsawa, farfar kom också dit, så det var en trevlig kväll, lugnt och fint, barnen ville knappt hem vid 01, men gott somnade dom sen, och jag, ja jag hann tänka en hel del.

Väldigt glad för att dessa dagarna är förbi, vet inte, men jag mår som sämst just under jul och nyår, stressad, miljoner tankar, samtidigt är det just under dessa dagar som jag är som mest tacksam för mina barn.

Men jag tänkte igår, på året som gått, och shit så mycket som hann hända, så mycket förändringar, så många beslut som tagits, jag har ett nytt jobb, där jag verkligen trivs, jag fixade det j*vla körkortet, jag är kvar här, har kvar allt.

Mina kidz är fortfarande min första prioritering, jag mår fortfarande kaoz vissa dagar, men jag känner åtminstonde, jag stänger inte av helt, jag tillåter mig själv att må så ibland, och jag går vidare iallafall.

Åkte igår en runda till Coop, vet inte varför men jag älskar att handla ensam, även om jag inte köper något viktigt, bara mjölk o så, men det är skönt, o i bilen, med min egen musik, lugn och ro, och en tid att stressa av.

Kan inte samla mina tankar idag, är överallt och ingenstans, ska nog krypa ner brevid någon i soffan och slappa lite till, migränen känns faktiskt hanterbar idag.

Ha en underbar dag, imorgon är det jobbdax, rutiner rutiner rutiner, ska bli skönt!