Var ledig från jobb idag, för en heldag med stora dottern på skolutflykt

Det behövdes

Skönt att bara vara, vara tillgänglig för henne, utan att behöva passa upp någon annan

Bara få sitta, prata med andra vuxna, få vara mig själv, med mitt anonyma dåliga mående som ingen förutom jag ser

Hemkomna och möra, packades det om lite, landade i soffan 40 minuter, sen körde vi till min bokade picnic i bokskogen,

jag och kidzen och härligt sällskap

Barnen lekte av sig, jag fick pratat igenom lite, livlinor, som jag inte riktigt orkar använda mig av, men det väckte en tanke.

Någon frågade mig en gång, vem tackar dig för att du slitit ihjäl dig, när du väl gått under.

mm, vem tackar mig då, 

får mig att begrunda livet, vem tackar nu, vem ser hur det sliter itu mig, kraven, kraven på mig själv och ångesten över att inte lyckas uppfylla målen.

Hade jag kunnat få 10 timmar till per dygn hade allt löst sig, 

istället blir natt till dag och jag sover för  lite, sitter för lite, andas knappt.

Ensam, faktiskt ensam i mig själv.

Så enkelt att se på mitt eget liv på lite avstånd, se var det brister, har alla svaren, vet vad jag borde göra för att komma dit jag vill, men fötterna rör sig inte, blir som om jag gjutit in dom i enorma cementblock, står still, 

väntar på att allt annat ska förändra sig runt omkring, 

det händer inte. Inget händer om jag inte tar tag i det själv.

ska hänga tvätt nu, fläta stora tjejens hår, diska undan, duscha, samla energi till en jobb dag imorgon.

mindre trasig, smink och teater fixar det.

sitter här och saknar, mannen som är på slappehelg i underbara Barcelona med sin chef, en resa han gjort sig förtjänt av, och en resa han verkligen behövde.

helgen har flutit på bra, jobbade i fredags, hämtade kidz, lagade mat, gick ut med dom, Bella driver mig till vansinne, allt jag säger svarar hon emot, allt jag ber henne inte göra gör hon.

Lördagen spenderades på badet, som barnen önskade, samma visa där, Bella kallar på mig där jag sitter 2 meter ifrån, mamma, kolla på mig så jag inte smiter till stora poolen,

varför liksom.

Aja, hon trotsar, märker att jag inte orkar, och trotsar lite till.

Idag förvandlades även dom stora till trotsiga ungar, man måste retas med varandra och man måste göra tvärtemot vad man blev ombedd.

Min ork försvann fullständigt ikväll när vi kom hem, äntligen har jag lyckats få dom att somna, och jag, jag mår inge vidare.

Gått igenom räkningar och papper, tankarna far omkring, 

vill bara sova, sova länge, några dagar, men verkligheten är en annan, imorgon ska jag upp halv 5 som vanligt, klä kidzen, lämna av på respektive plats, iväg till jobb, hämta hem, handla, fixa biljetterna till zoo, för barnens skull, laga mat, läxor, tvätt, vilket tempo.

Jag kvävs faktiskt, 

Planen är att ställas in på antidepressiva under semestern, frågan är om jag håller dit.

Jag är trött nu, denna eviga berg och dalbana får mig att kräkas, 

drar i handbromsen men det funkar inte, trycker på pausknappen men det går bara allt fortare.

Jag kommer fortsätta allt, du kommer fråga hur jag mår och jag kommer svara att allt är bra,

skulle jag välja att svara annorlunda skulle jag falla.

rasa, fullkomligt gå under, ventilerar här, det man aldrig själv upplevt kan man inte förstå.

tror jag på något sätt mådde bättre innan, innan jag lärde mig att känna efter, innan jag lärde mig att se mina mönster, brister och karaktärsdefekter.

då visste jag inte att jag var trasig, nu är jag alltför medveten, och det gör ont och tar min luft ifrån mig.

städar lite nu, sen ska jag sova, imorgon är en ny dag, nya utmaningar, tacksam att jag har ett jobb att gå till, kakla badrum, det  är skönt, ger mig inget utrymme att tänka så förbannat.

dagens ord, jag måste resa mig upp.

idag blev en sån dag

trött som ett helt helvete, sover som en kärring, vaknar 100 gånger för att något inte känns bra

ont i magen så jag vill spy

men, jag biter ihop, tar mig igenom dagen, avlägsen, långt ifrån mig själv.

sanningen är att idag hade jag kunnat resa mig upp och bara gå, gå tills mina ben inte längre bär mig, gå tills vägen liksom någonstans bara tar slut.

men det kan jag ju inte, lite förstånd har jag ju kvar.

men hopplösheten kom över mig en aning, när man inte riktigt vet, om orken räcker ända fram,

motgångarna tar väl inte riktigt slut här heller, det brukar ju vara så, 

känner lite att jag hade behövt den där välbekanta stolen precis till höger inom dörren

dom där fasorna över att kanske förlora förståndet kom krypandes,

rädslan utav att bli handlingsförlamad för att saker och ting blir för mycket.

medvetenhet hindrar mycket, men hur länge...

Bella avbröt mina tankar som kommer i en virrig ordning,

hon avbröt för att - tigren måste rädda alla sina vänner

i Kung fu panda.

Tur jag har kidzen, en jävla tur.

För några dagar sen försvann marken under mina fötter, våra fötter

Luften vi andades blev väldigt tung

Men skam den som ger sig, och man kan inte mer än försöka ta sig igenom det, mjölksyra i benen är vi vana vid ju.

Ge upp skulle vara det enklaste, men ge upp är inte ett alternativ,

trots jordbävningen känns grunden trygg.

Ser på våra barn, 3 skilda personligheter, men alla 3 kämpar, självsäkra och underbara barn, trygga i sig själva, trygga med oss.

Ödmjuka, kärleksfulla.

Ibland är livet så här, att livet ramlar över oss när vi redan nästan ligger ner,

kanske kom lite olägligt nu när mitt psyke inte riktigt vill som jag vill.

Men, vi lever, tror att om vi håller varandra nära, så klarar vi oss igenom denna stormen med.

Dagens ord, tårar stärker med.