Jobbade ensam idag. Kryper i kroppen.
Ser mig över axeln en miljon gånger.
Hjärtklappningarna gör det jobbigt.
Gör det jag måste. Försöker slappna av. Men jag skyndar.
Stress inuti.
Nåväl. Blir en helg i familjens tecken.
Tacksam. Jag saknar mycket men det jag faktiskt har är fantastiskt.
Från att ha varit trasig hela livet har vi hela barn.
Barn från dysfunktionella familjer gissar sig till vad som är bra. Rätt.
Jag har gissat ganska bra. Kopierat lite här o var från familjer som jag på något sätt kom i kontakt med. Hem som jag ville vara en del av.
Detta 2017 kanske blir vårt år. Lite enklare än 2016.
Hoppas bara att jag ska få må lite bättre snart.
Tungt detta ju.

Glad fortsättning alla.
Önskar er allt ni behöver i detta 2017 ?

Tredje dagen som jag jobbar endast 4 timmar. När jag kommer hem är jag fullkomligt slut...
Väntat 2 långa veckor på att få komma tillbaks till psykologen. Jag sov ifrån tiden idag :(
Irriterad över tröttheten. Irriterad över att inte känna mig som mig själv.
Somliga förstår inte att detta är svårare än det verkar.
4 timmar känns egentligen som 4 timmar för mycket. Men jag vill så gärna komma loss. Hitta tillbaks.
Tankarna rusar runt. Oro. Stress.
En undran om jag verkligen befinner mig på rätt plats.
Om jag är redo och om jag någonsin blir det.
Väskan är fortfarande inte stängd. Varken lättare eller mindre rörig.
Jag är inte jag.
Något hindrar mig från att andas.
Hur kunde jag missa tiden... :(

genom livet har jag varit en resande,

i många bemärkelser

väskan jag släpat med mig har blivit tyngre och tyngre

mycket i den har jag aldrig orkat trassla upp

vissa saker har jag släpat ur den för att börja reda ut nystan med tryckt tillbaks den och stängt halvvägs

nu står jag dock här, men väskan öppen och hälften på golvet brevid mig

problemet är att ju längre det ligger brevid tycks det växa, 

nystan liksom sväller och tar allt mer plats

någon säger, ähh, skit i allt det gamla och skaffa en större väska liskom

andra säger, det är dags Angelica att reda ut alla dom där gamla nystorna så du kan packa ner dom en efter en för att aldrig behöva plocka upp dom igen

reda ut trasslet för att en gång för alla hitta dig själv

låta dig vara den du var menad att bli, utan sorg, utan ilska, utan besvikelser

klumpen i halsen hindrar mig från att andas

det spelar ingen roll vems fel det är

vems fel det var

saken är att det var fel

dagarna går och snart måste jag hitta tillbaks till jobb, rutiner, och inte glömma mig själv, 

jag vet, att om det inte vore för mina barn och mannen,

hade jag inte tragglats med detta för att hitta ett sätt att må bättre

man kan inte bara trycka ner saker i väskan och hoppas på att det så ska försvinna

det kommer en dag då väskan blir för full, blixtlåset spricker och sakerna väller ut i en hastighet som inte låter en bearbeta allt på en gång

just idag är jag ledsen

för att det borde finnas ett kollektivt ansvar gentemot barn 

när många kan titta in i en familj som är så dysfunktionell på så många plan så borde det fått ett annat slut

när så många "utbildade" människor hade en insyn så borde rätt hjälp ha getts

önskar just idag att jag inte befann mig där jag är 

önskar jag kunde sätta mig bakom skolbänken och utbilda mig till en person som tack vare min bakgrund kunde få hjälpa dom som befinner sig där jag befunnit mig

någon som ser förbi fasader och manipulationer

idag är minnena i en enda röra, osammanhängande och fritt flygande

men denna gången hoppas jag att jag lyckas reda ut, nysta ihop, reda ut trasslet och få lite andrum i mitt vuxna liv

det sägs att det är bättre att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna

jag tror det är helt sant

men som vuxet barn måste man alltid gissa sig till det normala 

och som vuxet barn försöker vi ofta för mycket

sätter för höga förväntningar på oss själva

om det vore så enkelt att bara släppa, då hade jag gjort det för länge sen

jag behöver reda ut detta, för att hitta min inre ro

för att få bli den jag var menad att bli

tacksam för barnen, mannen och livet

jag är inte där jag önskar att jag vore i själen, men jag är på väg...igen...