Blev väckt vid 05.30 idag av mini, 

chillar fortfarande och kaffet är precis påslaget.

Dagarna dessa sista veckor har varit ganska kaotiska.

Först fick Emilio diagnos migrän den lille stackaren,

sen infann sig en yrsel som nästan varit konstant sen den 20:e.

Vi var hos läkaren igen i torsdags efter jobb, 

massa prover togs, men inget hittas, nu väntar en kallelse hos neurologen.

Men tills dess?

Hoppas att detta snart är förbi, både så att Emilio kan få må bra och klara ut skolan, men också så att jag slipper oroa mig hela tiden, 

jobbigt att inte veta vad som är fel och när nästa tillfälle blir...

Började på ett nytt jobb i januari, har redan typ 12 vab dagar, mannen har 10, svärmor har passat i 3 dagar och Emilio har varit ensam 3 dagar...

Kaos.

Vi får se vart detta leder.

Idag är det BK Olympic dag, tvlaget och massa folk.

Hoppas att det inte öser ner bara, inga andra planer orkas med, att få vara tillsammans är mitt enda krav.

Imorgon kanske vi åker och badar, Emilio vill ju så gärna visa oss att han faktiskt lärt sig simma.

Om jag inte hade haft barnen hade jag dragit för alla persienner och sovit bort livet, 

tacksam för kidzen och mannen, dom är det finaste 

Har varit en kalashelg. Fullt ös.
Nu ligger jag i soffan och vilar.
Det ska tvättas klockan 18.
Kommer som vanligt hänga tvätt tills 22.30

En miljon tankar. Jag fungerar så.
Jag är tyst.
För inuti pratar jag väldigt mycket med mig själv.
Jag bearbetar och jobbar.

Det viktigaste i allt detta är barnen.
Att dom går ut hela. Helare än vi någonsin varit o blir.
Sjukdommar och tunga tider bakom och framför oss.
Öppenhet. Att kunna säga vad man tänker och visa vad man känner.
Ödmjukhet inför det som drabbar oss i livet som vi inte kan styra.
Förståelse inför att livet är så här.

Kärlek

Att få landa i mannens famn.
Bara ligga brevid o titta på någon meningslös serie.
Att känna tacksamhet.
Kärlek.

Sonen fyllde 9 år idag. Imorgon blir det kalas.
Tiden går fort och varje dag vaknar jag med en önskan om att barnens liv ska fortsätta på rätt väg.
Att dom alltid ska känna sig älskade.
Uppskattade.
Värdefulla.
Vi har 4 alldeles fantastiska barn.
Som vi lyckats med trots våra egna dysfunktionella uppväxter.
4 stadiga kidz.

Tittar på mannen min och vet.
Att det finns en mening med allt.
Med hårt arbete når man mål.


Kärlek.

Dagarna rusar förbi...

Jag hinner inte andas, stannar jag upp börjar jag tänka, ifrågasätta och snurra.

Hur vet man att valen man gjort är rätt.

Hur vet man att man vid vägskälen valde rätt, hur vet man att det var här man var menad att befinna sig.

Ett foto på det viktigaste i livet, kidzen, får mig att landa.

Att fortsätta ge dom det som jag aldrig hade.

Den tryggheten och stabiliteten som saknades.

Vetskapen om att vi alltid står brevid eller alldeles bakom.

Tillit till att oavsett hur slingriga vägar vi vandrar på så kan man komma tillbaka.

Modet att välja rätt.

Nu står jag med tomhet, tvivlar på så mycket,

vet också att denna känslan är det som drar mig bakåt, 

som får mig att minnas gamla dagar.

Det blir så stressigt inuti,

saknar att ha hörlurarna i och slipa, 

saknar att ha tystnaden och måla.

Jobbet var nog min flykt.

Bort från mig själv. 

Bort från livet.

Gav mig den tiden jag inte hittade någon annanstans att dämpa ångesten.

Måste hitta tid.

För mig själv och det jag uppskattar.

Orkar inte vara social.

Vill ha tystnaden just nu.

Vill dricka en kopp kaffe vid havet.

Ensam.

Med mina tankar och min musik.

Livet är tungt just nu, 

men jag, jag är inte någon som ger upp.

Traskar vidare, 

mjölksyra bygger muskler, 

trampar vatten,

snart når jag land.

Algun dia...