Tung jävla dag.

Ibland tror man sig ha ramlat ner i en brunn, precis när man tror man nått djupet, då faller man ytterligare en bit.

Men det är så här livet är, har jag ork just nu att ta nya tag?

Har jag viljekraft att fortsätta sträva efter målen?

Far flera år bakåt i tiden, alltför ofta har det varit just så här, att när ljusen äntligen strålar igenom, då dras ridån för igen.

Jag kan ju denna vägen, känner till varje steg, kan den med förbundna ögon.

Hjärtklappningar hela dagen, mannen tog mig på en promenix medans farmor passade barnen, 

anfådd och tankspridd försökte jag orientera mig.

Tror det är nu jag måste börja skriva igen, tror det är nu jag måste ta på dom där armkuddarna så jag inte hamnar under ytan.

Ibland spelar det ingen roll hur vi anstränger oss, hur vi gör allt vad som står i vår makt, för ibland är inte makten vår.

Ibland styr vi inte över omständigheterna.

Vet dock, att vad vi gör när omständigheterna styrt oss, det styr vi över.

Vad man väljer att känna, tänka, handla på, det styr vi över.

Kunde dock inte kommit mer olägligt, 

3 veckors inställningstid på medicinen...sen semester...sen...

Jag är inte mer än människa, just nu är jag knappt ens det.