Mådde ändå, trots omständigheterna, okej igår, tyckte jag väl,

Började frysa strax efter vi satt igång en film, tog ett täcke och det kändes okej, somnade, vaknade vid 3, skakade i hela kroppen, hjärtklappningar och frös som om jag seriöst låg utomhus och sov.

Gick upp skakig, hämtade ett extra täcke och la mig på soffan istället, med mina 2 täcken, iklädd tights och linne.

Frös tills jag somnade om, kollade på klockan sista gången 04.22

Nu är jag lite darrig, men jag har bestämt  mig för att köra denna dagen som alla andra dagar,

dags och dra upp dom små och få dom iordning för dagis.

Var bara tvungen att skriva lite, bara här jag kan komma tillbaka och minnas mina dagar för tillfället, för minnet är inte i sin form just nu :/

ha en bra dag till er alla <3

Ögonen svider

Fått en stunds lugn och ro nu ikväll, broren kikade förbi, vi spelade Geni, kunde ganska snabbt konstatera att ingen av oss hör hemma i just den kategorin :P

Men det var lugnt, länge sen vi verkligen hann umgås.

Jag är ju i processen att sänka dosen utav dom antidepressiva jag har för att kunna sätta in en ny sort, 

en ny sort som har bieffekten att man får mer aptit, vilken leder till viktökning :S

Vet inte vad jag egentligen känner inför det, får väl hålla sten koll på vad jag äter, får väl bli att fylla kylen med citron, vitkål och isbergssallad, sånt som jag tycker om istället för skit.

Just nu tänker jag mest på att få sova lugnt, och få bort lite av denna ständiga oron.

Känslan av att inte höra hemma i mig själv, att vilja, eller behöva försvinna från mig själv.

Tankarna virrar omkring, spenderat hela dagen i bilen känns det som, och ändå inte fått utträttat det jag behövde göra :(

Jaja, finns ju en morgondag, och det finns ju en lördag framför mig,

jag längtar.

Ska med mannen min till KBH, en dags tur bara, vi två, promenixa och andas, fika och äta KFC :P

Jalla, låt lördagen komma.

SOvgott, jag måste försöka sova nu, yrar bort mina timmar och hjärtklappningarna är på väg.

Skulle önska att jag kunde börja dagens blogginlägg med typ ; Så underbart jag mår.

Men sanningen är ju en annan, och jag är fett less på att spela teater.

Idag har vi fått uträttat en del faktiskt, Danne kom hem lite tidigare från jobb, jag mådde inte så bra, och han beslöt sig för att vi behövde lite tid istället.

Vi åkte och handlade skor till Illari, hon valde coola kängor, sen fikade vi tre.

Sen hämtade vi dom små och körde vidare till skopunkten, dom små behövde ju fodrade stövlar, så 3 par barnstövlar senare åkte vi och handlade kött.

Sen raka vägen hem till Asia där Danne och Asia lagade världens godaste revbensspjäll med pasta, sallad och pudding med fruktsallad till efterrätt.

Jag satt mest, för jag är så trött.

Nu ligger jag, för jag fortfarande är så trött.

Det känns liksom som om min kropp strejkar, min hjärna orkar inte med.

Fick ett mejl från en gammal vän igår, eller rättare sagt två mejl.

Dom gick rakt in i hjärtat, faktiskt, och jag är tacksam, att det finns människor omkring mig som sträcker ut en hand när jag vacklar. 

Så tack, verkligen.

Idag är det 8 år sen, Hassan Hassan Hassan, så ofta den senaste tiden har du funnits i mina tankar, ofattbart.

På något sätt tror jag emellanåt att du fortfarande finns, för vi sågs ju inte på så länge innan du gick bort, att det liksom känns som om du är kvar där borta.

:/

Sanningen är ju mer smärtsam än så.

Jag brukade säga att allt händer för något, att allt liksom har sin mening, men i vissa saker kan man verkligen inte se den.

<3 ensamheten, det var du <3

Oron kring min vän, en vän som påminde mig så om Hassan, var är han, hur har han det?...

Ett enda tomrum och vilken frustation.

Jag vill liksom springa på honom, skaka om honom, banka lite förstånd i honom.

Men det går inte, för vi alla befinner oss på så olika platser i livet. :/

Men jag tänker på honom, en stund varje dag, andas djupt och ber att få se honom snart, hur som helst, bara vid liv.

Pusselbitar, mm, kvällens ord.

Sitter idag men en önskan, en önskan om att allt vore annorlunda                             En önskan om att jag skulle må tillräckligt bra för att verkligen ta vara på tiden jag har, utan att bli irriterad över små saker, utan att begrava mig i "kansken"

      Mina tankar är liksom inte med mig, vi gör mysiga saker, spenderade förmiddagen i Arrie med kidzen, dom var glada och kastade stenar, gjorde små båtar, allt var lugnt, men jag går omkring och bär på något som skapar stress i mig                         Spänd, och hela tiden på väg                                                             Rastlös mitt i aktiviteterna, det gör mig obekväm, som om jag behöver kommer ut ur min egen kropp                                                                                                        Söker frenetiskt efter ro, vet bara inte hur jag ska skapa det i mig själv                   Har kommit på att jag i veckan ska ta nycklarna till kolonin, bara åka dit efter grupp, helt ensam, ta ut en stol, sitta där för mig själv, klippa lite gräs, ensam, med musik, för jag dör nog annars. Känns så. Trivs inte med att vara mig själv just nu. Blä

Svårt att sova igår natt, tankarna for omkring i en orelevant värld

Fick ingen riktig ro, men, sov lite, vaknade av att den stora tjejen serverade dom små frukost i köket, hon är verkligen den finaste tjejen <3

Sen var det tvätttid, tvättade undan mycket, sen bar det av till mamman min på fika och hundhämtning, skönt o bara sitta där ett tag, barnen älskar ju att vara hos mormor med :)

Sen for vi iväg en sväng till några affärer, bla, ikea, stadium, avslutade dagen med lek i folkets park, och ett försök att se fontänen i pildammarna som givetvis var avstängd idag :/

Dagen gick fort, o jag känner mig helt slut.

Mått sådär "utanför" mig själv idag, märkligt.

Undrar hur länge detta ska vara, obehagligt, obeskrivligt.

Just dessa dagar, har jag, trots att jag har en underbar familj, ganska mycket önskat att jag kunde vara ensam.

Bara ensam och slippa prata, stänga av luren, datorn, bara vara, ligga på rygg i soffan med händerna så där i svanken som jag tycker om att sova.

Bara lyssna till mina egna hjärtslag och andas.

Ja, ibland kan man önska att man hade överflödig ensamtid.

ganska ofta.

Igår natt sov jag väldigt dåligt, morgonens rutiner var redan rubbade när klockan ringde, tog ett beslut att sakta ner, låta dom små missa frukosten på dagis, äta med dom hemma, slängde iväg ett sms om att jag inte dyker upp till gruppen idag.           Jag tog det lugnt, skakade mig fram, ringde och knappade in mitt nummer till vc, åkte ner o lämnade kidzen, kom hem, satte larm på luren och la mig ner, i all tystnad, sov, så skönt...Flera timmar.                                                                                                                                                                                                     Dagen flöt på efter jag hämtat kidzen, men jag går med den här jobbiga känslan, är här liksom, men ändå inte.  Kryper i kroppen, yrseln, känner mig redigt full emellanåt, fast jag inte är det alltså.                                                                                                                                                                                                     Nu har jag återigen intagit min plats i bäddsoffan, orkar inte mycket, erbjöd mannen några fifaspel, vilket han givetvis nappade på :P                                                         Aja, livet får väl vara så här just nu, märkligt och orkeslöst.                                             

För mig har familjen alltid varit viktigast

Hålla ihopa oss, vår knasiga skara av syskon, vår inte alltid så stadiga mamma

För mig har det varit livsviktigt att ha min familj nära

Detta är min historia, alla i familjen har upplevt den på sitt sätt, och alla har rätt till sig egen känsla, jag äger min och kan idag sätta ord på den

Som liten steg jag in i en medberoende roll, jag tog hand om, försökte ta ansvar som inte var mitt, för att hjälpa till, för att underlätta för mamma.

Mina syskon, dom yngre, blev som mina barn, jag ville vara involverad, veta hur saker och ting skulle gå till, vara med och packa väskor, vara delaktig.

Svårt att förklara, jag äger bara min del i denna historian.

Mamma var mamma på det bästa sättet hon förmådde vid tiden.

Genom livet har jag byggt upp ett kontrollbehov, jag måste så himla mycket, som jag emellanåt inte orkat, men jag har trott att det förväntas ifrån mig.

Jag levde flyktigt, var överallt och ingenstans.

Kände mig som en fågel på ständig jakt efter en fågelholk, kände aldrig mig hemma någonstans, hittade inte mitt.

Fick min första dotter när jag var 22, gick helt in i mamma rollen, ojojoj, vilka krav, nu skulle det lekas, städas, diskas, bakas, lagas mat, underhållas, inte många lugna stunder.

I början bodde jag hemma hos min mamma med min dotter, jag höll uppe hushållet ganska mycket på egen hand, fast än vi var en hel del personer som bodde där, alla kapabla att dra sitt lass, 

men jag ville hjälpa, underlätta, känna mig behövd...

Jag höll uppe en fasad, jag orkade, jag såg stark och trygg ut i mig själv.

Inuti...hade jag varit trasig i många år.

Genom livet har jag hamnat i depressioner, tidigare förstod jag inte riktigt vad det var som hände, såg inte den röda tråden, bad inte om hjälp.

Jag självmedicinerade, gick tider utan att medicinera, medicinerade då med fysisk aktivitet, själv svält, städning, matlagning  & bakning, det utsöndrade någon slags skön känsla att göra allt på en gång, att inte hinna andas, inte sitta still.

Det skulle kännas skamfullt att be om hjälp, jag var ju en hjälpare.

Historien är lång, detta är en del, varit 3 barns mamma i 2 1/2 år nu, och jag har hållt ett ohållbart tempo, hann skaffa mig ett heltidsjobb innan den minsta blev 1, jobbade på, hann med alla sysslor i hemmet, köp, läkarkontroller, lekstunder, pyssel, kompisar hem, aktivera barnen massvis.

Det höll, fasaden höll, mycket spackel i sprickorna så funkade det.

Det höll, men inte på insidan.

Tomrummet växte i takt med att energin började sina, 

tankarna kring en rejäl fylla började uppta stor plats i min ensamhet.

Få fly, pausa, andas.

Jag gick ner i arbetstid efter 1 år, men det var lite för sent, depressionen hade redan greppat tag om mig, tomrummet var alldeles för enormt.

Jag bad om hjälp, men det var lite sent, jag hade redan sprungit med huvudet före rakt in i väggen.

Inuti mig blev det helt ohållbart, vill jag hålla uppe fasaden eller låta den falla, bygga upp en grund som är frisk,  eller fortsätta i mitt galna tempo och med tankarna för mig själv ?

Jag valde att få hjälp, öppenvårdsbehandling, kvinnor i grupp, samhörighet, en plats där det är okej att få vara den jag är, med alla defekter.

Med ett tomrum som inte är skamfullt.

Sitter där nu, studerar mig själv, lär mig om mig själv för att förhoppningsvis kunna förhindra enorma felsteg i framtiden.

Stärker mig själv i rollen som mig själv.

Om jag kan få äkta självkännedom och bygga på mig själv,

kommer övriga roller jag tar på mig i livet att vara mer äkta.

Jag är en bra mamma, oavsett, för jag tar inte längre hand enbart om dom.

Jag tar hand om mig.

Vad livet kommer att erbjuda längre fram, det vet jag inte, vad jag däremot vet, är att jag kommer att vara på något sätt starkare efter detta.