Jag kan denna dansen. Jag har dansat den genom halva livet. Dom senaste åren väl medveten om alla förvarningar.
Ändå. Rusar jag rakt in.
Det sägs att ärlighet varar längst. Och ja. Det tror jag.
Jag mår f*cked för tillfället.
2 månaders inställning på medicin. Som ger biverkningar men inget förbättrat mående.
2 månaders jädrans jobbiga dagar och nätter. Jobbar vidare. Stressar vidare.
Samtal från läkaren igår. Vi höjer dosen.
Träffas om 4-6 veckor.
Ring om det förvärras.
Ehh... Jag tror inte han riktigt hörde. Kanske han inte riktigt kan förstå.
Precis som så många gånger förr. Fasaden är för stark för att det som är så fel ska förstås.
Psykologen ringde idag. Läkaren tycker att det är ett måste.
Psykologen var tyst när jag rabblade min historia samtidigt som jag städade i 190 på jobbet.
Jag är ärlig. Jag gråter inte. Jag stressar.
Jag grubblar. Virrar bort mig.
Glömmer vart jag är på väg och små saker som jag nyss fått till mig.
Känner en konstant stress.
Mitt liv tar inte slut efter 8/9 arbetstimmar.
Det ska hämtas. Handlas. Lagas mat. Diskas. Aktiveras. Städas. Läxläsning. Mysas. Badas. Nattas.
Därefter är jag död. Redan innan allt det är jag död.
Jag är här men så avlägsen.
Blundar och lyssnar på barnen.
Allt är ju för dom.
Men jag håller ju inte längre.
Jag går itu.
Det är den rena sanningen.
Utan omsvep.
Man kan inte förvänta sig ett annorlunda resultat om man inte förändrar något...

Men hur. Var börjar man.
Vilka är orden ?
Tar en kopp kaffe och hoppas på sinnesro.