Bara för att det inte syns utanpå, betyder det inte att det inte känns inuti

Någon frågade en gång, lite skämtsamt, varför folk går in i väggen, 

imorse insåg jag svaret, för att man är synskadad.

Förblindad av livet och allt som sker runtomkring

För att farten i karusellen succesivt ökat och man får svårt att fokusera,

på samma sätt tror jag, att man inte hinner se väggen förrens den är där, sammanfallen över en.

Just nu, är tyngden enorm, önskar jag kunde få andrum, men i ett andetag, rasar det jag försöker bygga upp

Så jag får helt enkelt kämpa på ett tag till, 

men det känns, 

Återigen är jag där, där jag i en hel vecka vaknar om nätterna, ligger sömnlös, för att sedan somna om, lagom tills jag måste upp igen, och det tar emot

Usch, den lilla tjejen som finns kvar inom mig vill rasera sandslottet, 

kasta omkull klosstornet, 

klippa sönder teckningarna

Men jag, den vuxna, biter ihopa och tar mig igenom ännu en dag

Närvarande men frånvarande

I mig själv men väldigt utanför

Man kan inte förstå, förrens man själv en dag hamnar där

Som ett stort tomrum där man kvävs

En mörk plats där man blir bländad och vill stänga ögonen

Jag bad om det för ett tag sen, om du finns, så är det läge att bära mig nu,

trampar vatten, kasta för jävelen i en livring eller en boj eller något

Annars har du ju ihjäl mig.

Nu ska jag rycka upp mig, hänga tvätt och tvätta en maskin

Laga kaffe och försöka ta det lugnt med mina kidz, för dom är skälet.

Dagarna rusar iväg, 

mer än en vecka har gått sen vi begravde morfar, eller ja, fick ta farväl...

Allt går i rasande fart, trots att jag känner att tiden står stilla *_*

Var små krasslig hela förra veckan, sov för lite, halvt mörbultad på eftermiddagarna, åt dåligt

I helgen kände jag mig som en slagen hjältinna, tempot saknades, febern kom krypandes

halsen kändes som om jag varit på rockkonsert och sjungit för livet

I måndags morse var både jag och Emilio sjuka, 

vi stannade hemma tillsammans

Brydde mig lite om hemmet, orkade inte ta tag i något alls

Tänkte att imorgon, imorgon mår jag nog bättre.

Vaknade idag, kände mig överkörd och backad över :/

Ha, där fick jag för min dåliga självkännedom

Arg på mig själv idag har jag betat av allt jag borde gjort, under helgen och igår

Hemmet börjar nu likna något, och ja, jag mår inte toppen, men inte heller som imorse, huvudvärken verkar vara borta

Imorgon är jag fit for work, 

skulle jag mot förmodan bli sjukare inatt så klättrar jag alltså på väggarna hemma imorgon.

Känslan...

Känslan som besitter mig nu är fortfarande maktlöshet

Ilska, frustration, förvirring

Vet inte varför, vill bara gå ut, andas, pausa,

sätta livet på paus en stund

Få tid att ordna allt jag i mitt huvud vill ordna, medans livet väntar

Barnen börjar bli så stora, herregud vilka underbara om än väldigt jobbiga vissa dagar barn vi har

Att bryta cirklar, att skapa nya hälsosammare vanor

Att bygga stabilare grunder

Lära ut saker man nyligen blivit lärd själv

Det är en utmaning, varje dag

Barnen är, utan tvekan, det viktigaste i livet.

Det sägs att man genom sorg blir starkare...

Jag tvivlar på det.

Minnena väller upp, när som helst  under dagen, känner tårarna komma,

klumpen i bröstet, andas djupa andetag...

Försöker fokusera, känner mig virrig, stressad, trött

Bella sa idag att morfar blivit en ängel, som en fjäril

Dom två små ska inte med på begravningen, ska ta med dom till kyrkan i veckan som kommer tänkte jag, tända ett ljus för morfar, sitta stilla och hoppas att morfar är brevid oss.

Illari får följa med på begravningen...

Hon är ledsen, men det verkar ha sjunkit in att morfar behövde detta.

Varje dag har jag pratat om något fint minne från min barndom.

Jag delar med henne för jag tror det gör gott.

Pausar här, tårarna rinner

Luften tog slut idag, kändes någonstans som om jag bara satte mig ner, fast min kropp fortsatte jobba, tvätta, servera tårta, busa med världens finaste 4 åring, Bellabus, Emilio, min stora kille, och Illari, min vackra jättearga tjej.

Stugan, alla somrar, morfar lärde mig cykla där,

alla 10 öringar jag fick för bortrensat ogräs...

Allt morfars slit, vackra mormor som duschade i kallt vatten där på gräsplätten brun som en pepparkaka, med en lilablommig bhtopp.

En fristad, en plats för lek och plask, midsommar och lotteri, bangolf och grillad mat,

kolabönor och kika ner på morfar i källaren som hämtade upp flaskläsk.

Det gör ont idag, skulle jag vinna på lotto nu skulle jag snabbt köpa den, inte låta den bli någon annans, 

hade en dröm en gång i livet, om att vara just mormor, låta mina barnbarn springa där, 

någonstans glömde jag min dröm, la den åt sidan och annat kom ivägen.

Nu plötsligt tog tiden för att uppfylla drömmen slut.

Morfar somnade in, mormor blev ensam kvar.

Jag känner mig som en trotsig arg 7 åring, tårarna rinner, hjärtat slår alldeles för snabbt.

Jag vill krama morfar, känna hans skäggiga sträva haka,

lägga kinden mot hans kortärmade rutiga skjorta.

Jag vill sitta brevid mormor, höra henne sjunga, 

vill vara liten, leva det en liten stund till.

Nää, livet är, inte lätt.

Det enda jag kan göra nu, är hoppas att jag någon dag ska få göra mina egna barnbarn lyckliga,

sitta i en solstol och låta barnen springa runt som galningar, smita igenom ett hål i staketet någonstans, 

man vet inte, det blir någon annans nu, men kanske en dag kan jag knacka på, 

få köpa tillbaks den till familjen, och sitta där under min tid som "gammal"

Ångesten kom tillbaks, maktlösheten att förändra.

Inför döden står vi maktlösa, 

och hur sjuk och gammal man än är, är närståenden aldrig förberedda,

jag trodde inte...jag ville inte tro...

Morfar, min hjälte

Tills vi ses, ska jag försöka fullfölja mina mål, inte ge upp

Jag ska minnas stunden som du sista gången tog mig i handen,

pustade fram orden att du är glad att allt går så bra

För barnen, för mig, för Danne.

Du är älskad. Alltid

Fick ett samtal idag, på jobb, alldeles inför ett möte, att våran fina morfar somnat in imorse...

Tårarna forsade och luften försvann, fina morfar, enda manliga förebilden i mitt liv.

Åhh fina morfar, fina mormor som blev lämnad ensam på alla hjärtans dag :(

Dagen fortsatte, tårarna föll fram och tillbaks, minnen dök upp, fasa över att behöva komma hem och berätta för illari, som senast igår sa att hon vill träffa morfar på sjukhuset ...

Jag satte mig ner brevid henne, i hennes säng, redan innan jag fick fram orden forsade tårarna, och hon bröt ihop i min famn, men mamma...jag hann ju inte träffa honom en sista gång, jag ville ju träffa han...

Åhh vad ont det gör, jävla liv, vara stark och förklara, säga att han behövde få somna nu, han behövde slippa ha ont, 

han vågade släppa nu, han vet att vi kommer ta hand om mormor, hålla henne sällskap, han ser oss och är stolt, jag sa att han valde just denna kärlekensdag, så att vi alltid ska minnas honom med kärlek,

jag lovade att nästa år, på kärlekensdag kommer vi säkert inte gråta floder som idag.

Jag har pratat högt till morfar ikväll, någonstans tror jag att han vet allt jag aldrig sa...

Imorgon ska jag viska det i hans öra, när jag får ta farväl.

Ångrar så mycket...Sista tiden, jag hann inte ta farväl, livet kom ivägen.

Fan...fast du vet morfar, att ni alltid finns inom mig, alltid gjort och kommer alltid göra, tills vi ses igen...

Tack. För allt du var och allt du förblir.

Lång dag, lämna barn, grejer till ett sjukt barn som stannade med farmor, till jobb, från jobb till skolan, tillbaks till jobb, lunch, jubb, till chefen, till dagis o hämta sessan, hem o åt, föräldramöte

Hemma nu, dagen överlevdes, 

kaffe i en jädrans stor mugg brevid datorn,

samlar tankarna. andas.

Jag kommer ha långa dagar, 8 timmars jobb och studier, men om jag fixar det, kommer jag känna mig så himla mycket bättre.

När jag fick lånematteboken, då insåg jag varför jag aldrig satt kvar på en endaste mattelektion :S hrmm, men det var då, detta är nu, en helt annan tjej i en helt annan tid.

Jag kom hem, stressad som alltför ofta, tjurar mot mannen, snäser något otrevligt, ångrar mig och ber han bara krama mig lite, tillräckligt för att ladda mina batterier och förstår att allt kommer bli bra, 

stress är temporärt, matte kan han få ta och lära mig.

Och Angelica då, var befinner hon sig? Hon satte igång autopilot och kör på stulen energi, hur mår jag? Svaret lika självklart som att solen åter kommer att stiga imorgon, jo, Angie mår bra, helt okej, sanningen är att nu finns det varken tid eller rum för att känna efter.

Men när jag satt där på föräldramötet, fick höra om min modige son med den varma limpistolen, om hans kommentar om att han jobbade på riktigt som hans mammas o pappas jobb, då blir det värt det,

att vetskapen om att min lilla sessa på dagis är en glad fin tjej, full av fantasi och bus,

att tanken på min stora tjej och alla hennes tankar kring livet, hur jag faktiskt, vi, lyckats fostra henne till att vara modig, stå upp för sig själv och vara stolt, 

Angie funkar bra som mamma, även på autopilot, den kommer stängas av, jag kommer tillbaks, måste bara andas, hinna sortera och organisera lite inombords.

Tystnad hade varit skönt, samtidigt ett stort tomt rum med megahög volym.

Well, häver i mig mitt kaffe, tar en dusch och säger godnatt, snart ska jag få träffa min andra hälft, den själsliga delen, och då, då kommer nog klumpen i bröstet försvinna.

Fick frågan idag om vad jag anser min bästa egenskap är.

Tänkte en stund, kom sen fram till att det är att jag inte ger upp, jag kan känna ibland att jag bara vill ge upp, kan sätta mig ner en stund och självömka, men sen reser jag mig, 

för bara det vi tror är omöjligt blir ju omöjligt.

Inte haft den bästa dagen i mitt liv, men nu är den snart till ända, och morgondagen erbjuder nya möjligheter och utmaningar.

Babysteps.

Sakta men säkert tar jag mig fram, provar vägar jag aldrig förr gått, provar att låta mig känna en stund längre än vad jag brukade känna, försöker att inte tänka allför mycket, följa mitt hjärta, göra det som förtillfället får mig att må bra, och släppa på kontrollbehovet.

Finaste kidzen har vi, och för mina kidz, har jag lovat mig själv att aldrig ge upp, så vad gör jag, jo jag traskar själv vidare, håller ett hårt grepp om det jag har, med blicken riktad åt mina små delmål, det som inte dödar stärker, så är det sagt, eller det som inte dödar gör oss tjocka, så jalla, kom igen.

Pust, vart börjar man, när allt egentligen går bra, väldigt bra, men alla känslor inombords är katastrofartade,

när hela ens inre skriker om hur fel allt är, när det verkar vara så himla rätt *-*

Ja, där befinner jag mig, där orden inte räcker till, tystnaden blir mitt sällskap, barnen min räddning, jobbet min livlina, mannen min stöttepelare.

Jag hoppar i vems skor som helst bara jag slipper gå i mina egna känns det som.

Men den som tänker så är egentligen inte jag, för jag, jag står ut, möter, överlever och kämpar vidare.

Haft långa dagar, ofantligt långa, nästan inga nätter alls känns det som, och ja, jag vet att bara jag kan vända på det, för mycket tankar, känslor, som egentligen inte hör hemma i mitt liv, det finns inte plats, jag borde stänga av.

Men ibland kan inte hjärtat och hjärnan sammarbeta, kommunikationen bryts och det enda som blir kvar blir liksom som den hemska bilden med stjärnornas krig på kanal 1 som jag som barn brukade förundras av.

Trassel, just d, det var ju mitt mellannamn, idag bär jag det igen, smeknamnet, idag bär jag nog den igen, den dära offerkoftan, blää, luktar gammalt, morgondagens mål blir nog att klä av mig den efter mina inbokade ej efterlängtade läkarbesök.