fredagen för två veckor sen glömde jag lämna den köpta hundmaten till svärfar som har våran hund

Danne ringde och lovade honom komma med den under lördagseftermiddagen

Lördagen kom och gick, det glömdes bort, mannen jobbade och sen iväg på fotbollsledar event, jag var hemma med barnen, 

tänkte hela kvällen att snart kommer svärfar, arg, för att vi glömt komma förbi, ilskan skulle snabbt bytas ut med en fråga om vi kommit på namn till bebisen i magen och mot en kopp kaffe.

han kom inte.

söndagen jobbade danne, jag bad honom ringa tata och säga att han kunde komma hem till oss och äta, dricka kaffe och samtidigt få maten till alma, han svarade inte.

danne kom hem, ringde igen, inget svar.

sen började jag ringa, en gång var 20e minut, mannen lugnade mig med att han är säkert ute med alma, eller i tvättstugan.

Njää, det kändes inte bra, fotbollsmatchen på tv började, jag skrev och frågade Dannes syster om tata var där, nej blev svaret, dom hade inte sett honom, han kom inte i fredags o hämtade sin tv tidning...

Jag ringde tata igen, inget svar, jag sa till Danne, något är fel, pappa missar aldrig sin tv tidning, missar aldrig en match på tv frivilligt...

Snälla gå dit och knacka, ja, mannen gick, jag stannade hemma med oron och barnen.

Slutligen kom han in, svärfar var inte sig själv, ambulans, han kunde inte prata, här satt jag, halva natten, svärfar hade fått en kraftig hjärnblödning.

När mannen väl kom hem blev det inte många timmars sömn, fy, vilka dagar som följde.

Vi stod i svärfars hem, rensade, jag skrattade lite, grät mycket, rensade lite till och skrattade lite till.

Tata har i flera år samlat, allt som ingen behöver, en sjukdom, 

idag, två lååånga veckor senare har han ett tomt hem, bara sånt han kan tänkas behöva, möbler utbytta, sängkläder, allt omtvättat, imorgon kommer han äntligen hem, och vi kan andas ut, 

tacksamma för att han lever, och återhämtade sig så bra som han gjort.

Barnens semester började inte alsl som planerat, och den blir inte som vi önskade, men barnen vet, att när det blir en kris i familjen, måste man vara glada att man har varandra och hjälpas åt, 

tänk om svärfar gått bort, missat lillebrors ankomst, mer tid med barnen...

Imorgon samlas vi i hans hem, välkomnar honom och lagar mat där, 

lärdommen från denna tid, lyssna alltid på magkänslan.

Så innerligt tacksam för mannen min, våra underbara kidz,

och livet vi valt att skapa tillsammans

Många motgångar, men alltid tillsammans. 

sitter här nu, tankarna är överallt och ingenstans

på så kort tid har så mycket blivit fel, i somras ställdes jag in på nya mediciner, återupptog jobbet, 

i november började händerna strula, sjukskriven i väntan på förändring, nedtrappning uttrappning ingen förbättring, undersökningar, bokad operationstid, uppsagd,

uppsagd, det var där allt hängde upp sig, 

samtidigt som det kändes som om det var enda alternativet när känslan inte längre var densamma, när tilltron tycktes vackla, men förbannad, ja, det var jag.

där tog det inte slut, fortfarande sjukskriven, en hand kvar att operera, fler undersökningar kvar om mitt övriga fysiska mående, 

tittar på barnen, och är så evigt tacksam att jag har dom, mannen min som sliter allt vad han kan för att ekonomin ska fungera, som släpar runt oss alla för familjedagar i naturen, som dansar med stora dottern hennes lets dance, som spelar med emilio hans älskade spel som jag inte förstår ett dyft av, som kelar med minstingen när jag helt enkelt vill vara för mig själv.

jag och bella kom hem idag, danne körde med dom andra för att hämta hem kusinen som ska sova här inatt, 

jag bad bella hjälpa mig lägga in tvätten i respektive garderob, plocka undan lite hemma, 

-ja mamma, jag hjälper dig, tur du har oss mamma annars skulle du få städa allt själv.

hahaha, ja, antar att tvätthögen skulle varit mycket mindre och leksakerna i varje hörn skulle varit obefintliga :P

mannens bästa vän är här nu, dom dansar mot varandra till lets dance, 

hahaha, det är vänskap det, att bjuda på sig själv så.

ber till gudarna att orättvisorna han nu går igenom ska lösas, att samhället inte kan vara så vridet som det nu verkar, 

och blir det så, då ska fan varje tidning få en artikel att publicera, 

ingen ska förlora rätten till sina barn på det sättet, 

blir så arg och ledsen när jag tänker på det.

ställas in på mediciner, trappas ner, trappas upp, tas av, läkarbesök, sjukskrivningar, läkarbesök, korta nätter, oändliga dagar, oro för framtiden, vara bästa mamman jag kan vara, orka vara mannens kvinna, 

smärtor som inte vill ge med sig, och fly hemmet dagtid för att slippa må dåligt och tänka,

mitt i allt detta, kom en uppsägning, ännu mer att rodda i, hur systemet fungerar när man är sjukskriven och blir uppsagd, en miljon papper, fler läkarbesök, mer ångest.

att inte veta, vad som kommer efter detta, det är nog värst, att inte ha en aning om hur utdragen denna tid blir, 

saknar rutinerna, upp tidigt, fixa o dona, iväg och lämna, komma till jobb, hoppa in i kollegans bil och fixa vårat kaffe medans vi var på väg till destinationen för dagen, vi hade ett så bra tempo, trivdes så sattans bra, nu är det bara tomt.

Jag är en arbetare ju, behöver sammanhanget och tillhörigheten.

Vill jobba ju.

Men men, ibland är det så här, att livet ramlar över oss när vi precis börjat stå stadigt, somliga prövas mer än andra.

Hur det är blir, så gissar jag, att om två veckor, när detta landat, alla papper iväg skickade, kanske det känns bättre, när jag hunnit få lite perspektiv, kanske detta inte var rätt, allt som känns rätt behöver ju faktiskt inte vara rätt.

Men jag har fått ringt massa samtal idag, dragit i saker som tagit emot, och hur det än blir, tror jag att det löser sig när tiden är rätt.

Jag har faktiskt gjort allt som jag skullat, efter bästa förmåga, och jag har bevisat, iallafall för mig själv, att jag kan klara av mer än jag trodde, och, att jag inte ger upp.

Kom hem efter en fika hos min vän, säckade ihop, darrar i hela kroppen, mår katastrofalt, händerna låter mig knappt skriva på datorn, än mindre för hand, jag ska ta mig igenom detta, varit här förut ju.

tacksam, för barnen, mannen, syskonen, föräldrarna, vännerna, och människorna i min omgivning som egentligen utan att känna mig trott på mig och gett mig modet att gå vidare, tacksam för livet, jag lever åtminstonde.

2 dagars arbete, flera gånger under dagen tänkte jag, nej nu bryter jag.

Toabesök nummer 1, kunde inte knäppa upp byxorna, fumlade i 5 minuter, lät helt enkelt bli, gick tillbaks ner, andades mig igenom dagen, försök nummer 2 fungerade när jag förde kniven mellan byxknappen och sen fick den förbli öppen.

tittar på mina händer, inget ser annorlunda ut, tror alltid händerna sett ut så här, men inuti, inuti är inget som det ska va.

och jag är trött, allt gör liksom ont, allt som nuddar vid mina händer, allt bygger upp smärta.

skulle laga mat, bryna kött, händerna vill inte, somnade sen på golvet i vardagsrummet, arg, ledsen och undrar hur livet kommer bli.

maktlös, tyckte jag hade ett jävligt år förra, tänke att jag kanske  kunde få lite lugn,

sen är det inte bara att jag inte klarar av att jobba, jag klarar inte av att jobba med jobbet som jag faktiskt älskar...

det är liksom inte bara vilket jävla jobb som helst.

man kan aldrig veta vad som väntar, men dessa smärtor måste bort, innan jag blir helt från vettet sjuk.

klä av mig, kliva in i duschen, vrida på vattnet, hålla i duschslangen, allt, allt allt.

sticker i mina fingrar medans jag skriver, tårarna rinner, utan mina händer blir jag liksom handikappad, 

skrev för hand imorse, till dotterns skola, såg ut som emilio hade skrivit...

nej, jag orkar inte faktiskt, vart leder detta...

dåligt samvete, dåliga föraningar

livet är verkligen det som händer medans vi är upptagna med att planera andra saker.

om jag kunde välja, skulle min negativa karusell stannat för länge sen, först snurrade det på grund av ett ostabilt psyke, 

nu snurrar det på grund av fysiska åkommor, som inte syns, men känns desto mer.

börjar jobba om en vecka, läkarbesök om två veckor, jag vill köra på, så jag bokar upp mig för att jobba, inombords skrattar jag åt min befängda tanke om att detta skulle på något sätt försvinna eller bli bättre tills dess.

men dåligt samvete gör att jag inte kan sätta stopp för att försöka, samtidigt försöka och misslyckas ännu mer dåligt samvete, eller som Dannes chef sa, blir detta bestående på grund av att jag inte lyssnat på min kropp, vem tackar mig då, vart ska jag jobba då?..

ähh, allt är er röra.

Linda, fina fina du.

Fick i fredags veta att du somnat in, somnat in för att aldrig mer vakna, gick in på din facebook, skulle höra av mig, se om du ville fika, prata om vår hemliga plan, vackra du, en bild på dig låg på loggen, jag klickade, vila i frid mamma...

luften tog slut precis där, alla svordommar jag kunde tänka kom ut, tårarna rinner idag, 

hur vi fjantade oss med byggarna på möllan, vår fisketur när du drog all uppmärksamhet från alla för din sjuka rädsla för fisken, alla samtal när du började dejta killen din, är detta kärlek?

kände du så? varför känner jag så? vad ska jag säga? vad ska jag göra? fina fina du, andas ta det som det kommer var mitt råd...

idag kan vi inte ringas, jag behövde ventilera, behövde höra din röst, 

ännu en vacker ängel har tagit sin plats i himmeln, krama min morfar åt mig, du var ett fint stöd när han somnade...

julen är förbi, kvar väntar nyår, hemsk månad, i alla avseende, hemskt år, låt det nya året ge mig lite andrum, 

tycker faktiskt att det är dags att jag kan få lite medvind.

det man inte ser eller känner själv

det är svårt att förstå

trotsade mina händer o körde och handlade idag med sonen, han valde saft, ett tag sen vi köpte hem det faktiskt, barnen har med glädje druckit vatten, men idag, idag bad han om saft, 

hade en sån där fin kärra på hjul i butiken, vi handlade inte så värst mycket, inte mer än jag brukar handla.

när jag väl packat, blev det 3 kassar, 3 kassar brukar inte vara någon match, men mina händer vill inte, halvspringer mot bilen med lillen i hasorna, tårögd, satt 10 minuter innan jag väl körde.

mannen var på middag med jobbet när vi kom hem, lagade mat, emilio ville ha sin saft till maten, jag försökte 5 gånger men lyckades nte öppna flaskan..du får vänta tills pappa kommer hem...

kanske verkar som om detta skitet bara drabbar mitt jobb, men det drabbar så mycket mer på mitt privatliv.

arg idag, på lite allt möjligt, glad att jag har några jag kan ventilera till, och barn som är förstående, hjälper varandra med bilbälten och bära sina saker, ståda sina rum och plocka undan efter sig, 

simlpa vardagssaker fungerar inte, klä på sessan strumbyxor, knäppa byxknappar, bh band. diska 5 saker åt gången typ, därefter finns ingen kraft och sakerna tappas.

har varken råd eller lust med detta, men, faktum kvarstår, som mannens chef sa, om jag inte vilar nu, och detta blir bestående, vem tackar mig sen.

imorgon bröllop, tisdag julafton, nästa tisdag bortbjudna för nyårsfirande, 

14 januari till neurologen, en evighet dit. trött arg och undrar om det aldrig bara kan få gå bra.

vaknade vid 03.25 imorse, av att mina armar kändes alldeles förtvinade, så fruktansvärt ont, gick upp, tvättade händerna i vad jag tycker borde vara ljummet vatten, gick av och an med denna jävla smärta och obehagskänsla. dom vardagliga bestyren var en kamp och irritationen var hög.

körde till jobb, knappt att jag kunde lossa handbromsen, sticker i fingrarna, ringde vc, fick tid till eftermiddagen.

satt på jobb, skulle skruva i några små skruvar, borde tagit någon minut, tiden tickar, kan inte greppa små skruvar, än mindre hålla den stilla och ha maskinen i andra handen, det spänner i handlederna, känns som om allt blod bara stassar sig i händerna...

arg, frustrerad, och trött.

ett toabesök gjorde den jobbiga dagen ännu jobbigare när jag upptäckte att jag inte kunde knäppa knappen i mina byxor, mina fingrar vill inte göra rörelsen som jag annars alltid gör ju, stod där och kände mig som en idiot...lust att sparka i en vägg, men jag bet ihop och spände bältet bara, lät knappen förbli så där hela dagen...

på vårdcentralen träffade jag en läkare, som först faktiskt inte verkade lyssna, tårarna steg och jag la det som det är, ni kan inte se att något är fel på mina händer, men jag kan inte göra något som jag brukar göra, ständiga smärtor, sticker i fingrarna, vaknar på nätterna, kan inte knäppa knappar, kunde inte hjälpa minstingen med hennes stumpbyxor imorse, något är fel och jag får psykbryt om ni inte hjälper mig förstå vad som händer.

jag brukar ju vara stark, jag har ingen kraft och kan inte greppa.

hon ringde runt, klämde, kände, lyssnade, på fredag ska jag komma tillbaks, lämna prover, träffa en annan som jobbar med inom neurologi, och sjukgymnast, det trist är, att hon slog upp biverkningar på min medicin, och där, bland ovanliga, finns just detta, stickningar och avdomningar i händer och fötter.

orkar inte ens tänka tanken på att behöva tas av medicinen igen, och på en ny, jag har haft ett sjuhelvetes år, vill bara att det ska ta slut och slippa trampa vatten.

sitter här och skriver, som brukar vara avslappnande, jag måste titta var jag för fingrarna, för jag känner inte var jag sätter ner dom...

känns som om mina händer är enormt svullna, men nej, dom är som dom brukar vara,nu är jag trött, för jag tycker det är tungt som det är, med allt skit som faller över mig,

ska lägga mig nu, och hoppas jag slipper vakna så sattans tidigt av mina händer.

Gud, tack för allt, verkligen, men ta tillbaka detta skitet.

i mer än en vecka nu har jag haft problem med min arm, smärta vid vissa rörelser, först strålade det från armbågen och uppåt, sen från armbågen och neråt, nu är min hand konstant avdomnad, strålar i fingrarna och jag har liksom ingen kraft, känns som om handen skulle vara väldigt svullen, vilket den inte är.

det värsta är att även min vänstra hand är nu likadan :/ 

jourcentralen ville inte ta emot mig kvällstid, fick till mig att ta diklofrenak 5 dagar och isåfall söka till vanliga vc, 

tror inte riktigt dom fattar att jag nyss börjat jobba igen, har inte tid just nu att vara borta igen.

hur som helst är jag arg idag, känner mig halvt handikappad, jag som brukar kunna göra allt o lite till känner mig som en kärring,.

hade lovat mig själv att bara åka och duscha hos farmor idag, och endast spackla den där lilla biten just kring hennes ytterdörr som jag inte kunnat utan min mini spatel.

Möttes av en himla trött farmor, som skulle iväg och sen komma hem och försöka måla ensam då, eftersom jag har såont i armen, 

jag är svag för dom behövande, så jag spacklade klart hallen, målade taket i vardagsrummet och sen ja. målade jag väggarna, farmor kom och hjälpte till på något ställe, men ja, hon är ingen målare, och vid hennes ålder borde man bara baka kakor och dricka kaffe.

har tagit smärtstillande, ska snart massera in tigerbalsam och linda armen, sova, och hoppas att detta snart släpper så jag inte blir dum i huvudet.

imorgon jobb, utvecklingssamtal som jag måste avboka, har en lång vecka framför mig, massor som ska hinnas med, 

så om någon har lite extra timmar över, skänk dom gärna till mig.

har börjat springa igen, ja alltså springa ifrån mig själv, tankar och känslor får ingen plats, sysslor låter jag hagla över mig så jag ska slippa tänka.

i balans men ur balans, snart kommer julen, inte alltid helt smärtfritt.

trampar vatten som så många gånger förr, håller mina nära närmre, för dom håller mig flytandes.

känslomässigt avtrubbad men smärtsamt medveten.

jag hade behövt en stol, jämte någon annan som mig, 

jag heter angelica, en beroende i alla mina angelägenheter, 

hej angelica

känns långt bort. väldigt långt bort.