Lång dag, lämna barn, grejer till ett sjukt barn som stannade med farmor, till jobb, från jobb till skolan, tillbaks till jobb, lunch, jubb, till chefen, till dagis o hämta sessan, hem o åt, föräldramöte

Hemma nu, dagen överlevdes, 

kaffe i en jädrans stor mugg brevid datorn,

samlar tankarna. andas.

Jag kommer ha långa dagar, 8 timmars jobb och studier, men om jag fixar det, kommer jag känna mig så himla mycket bättre.

När jag fick lånematteboken, då insåg jag varför jag aldrig satt kvar på en endaste mattelektion :S hrmm, men det var då, detta är nu, en helt annan tjej i en helt annan tid.

Jag kom hem, stressad som alltför ofta, tjurar mot mannen, snäser något otrevligt, ångrar mig och ber han bara krama mig lite, tillräckligt för att ladda mina batterier och förstår att allt kommer bli bra, 

stress är temporärt, matte kan han få ta och lära mig.

Och Angelica då, var befinner hon sig? Hon satte igång autopilot och kör på stulen energi, hur mår jag? Svaret lika självklart som att solen åter kommer att stiga imorgon, jo, Angie mår bra, helt okej, sanningen är att nu finns det varken tid eller rum för att känna efter.

Men när jag satt där på föräldramötet, fick höra om min modige son med den varma limpistolen, om hans kommentar om att han jobbade på riktigt som hans mammas o pappas jobb, då blir det värt det,

att vetskapen om att min lilla sessa på dagis är en glad fin tjej, full av fantasi och bus,

att tanken på min stora tjej och alla hennes tankar kring livet, hur jag faktiskt, vi, lyckats fostra henne till att vara modig, stå upp för sig själv och vara stolt, 

Angie funkar bra som mamma, även på autopilot, den kommer stängas av, jag kommer tillbaks, måste bara andas, hinna sortera och organisera lite inombords.

Tystnad hade varit skönt, samtidigt ett stort tomt rum med megahög volym.

Well, häver i mig mitt kaffe, tar en dusch och säger godnatt, snart ska jag få träffa min andra hälft, den själsliga delen, och då, då kommer nog klumpen i bröstet försvinna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har alltid vetat att man inte kan se utanpå Hur det känns inuti Jag har alltid vetat att man behöver alla pusselbitar för att bli hel Jag har alltid vetat att man ibland måste räcka ut sin hand och be om hjälp Allt detta har jag alltid veta...

Jobbade ensam idag. Kryper i kroppen. Ser mig över axeln en miljon gånger. Hjärtklappningarna gör det jobbigt. Gör det jag måste. Försöker slappna av. Men jag skyndar. Stress inuti. Nåväl. Blir en helg i familjens tecken. Tacksam. Jag saknar my...

Tredje dagen som jag jobbar endast 4 timmar. När jag kommer hem är jag fullkomligt slut... Väntat 2 långa veckor på att få komma tillbaks till psykologen. Jag sov ifrån tiden idag :( Irriterad över tröttheten. Irriterad över att inte känna mig som ...

  genom livet har jag varit en resande, i många bemärkelser väskan jag släpat med mig har blivit tyngre och tyngre mycket i den har jag aldrig orkat trassla upp vissa saker har jag släpat ur den för att börja reda ut nystan med tryckt tillb...

ett steg fram och sen vad som känns som femtio steg tillbaks...   sjukskriven, låter kanske skönt, men det finns en anledning till att jag är det, anledningen dränerar mig... byten av mediciner, trötthet, yrsel, går omkring och känner mig ful...