Tårarna kom idag, i min ensamhet i tvättstugan, släppte allt för en stund och satte mig ner 

Var hos mormor idag igen, vi satt där några timmar, hon var något gladare än igår, men sorgen i mitt hjärta blev bara allt större.

Minnena från barndommen bara väller över mig.

Mormor och morfar som alltid fanns för oss, jag och Anna som spenderade så många helger och sommarlov med dom, alla jular vi firade alla tillsammans hemma hos mormor och morfar.

Älskade ligga nerbäddad i mitt nattlinne som jag bara använde hos dom, i bäddsoffan på hyacintgatan, älskade höra klockan som tickade och ligga och stirra upp i taket, följa dom där linjerna som fanns, likt en labyrint tills jag somnade in.

Höra mormor och morfar prata tyst i köket, vakna på morgonen av morfars dova stämma, radion i bakgrunden och jag minns till och med doften från deras hem.

Äta mackor utan kanter med leverpastej och inlagd gurka.

Mormor och morfar var vårt andra hem, morfar lärde mig cykla, mormor kammade mitt långa hår och satte upp det, utsläppt hår gjorde att man såg slarvig ut. <3

Att se mormor nu, så väldigt svag, det sliter itu mitt hjärta, hennes tårar för saknaden av morfar, hennes tårar när illari gav henne ett kort, vi älskar dig mormor, bli frisk...

Igår åkte jag direkt från jobb och satt hos henne en timme, höll hennes hand i min, hennes lena rynkiga hud, vi pratade om livet, hon sa något om  att hon måste ge mig pengar för allt jag köpte med till henne, jag svarade att det är struntprat, du och morfar har lagt en och annan slant på mig genom åren, hon log, klappade mig på kinden och sa, du är fin.

Så tacksam, fast så ledsen, morfar lämnade oss på alla hjärtans dag detta året, jag kan inte föreställa mig att mormor är på väg bort, jag vill inte tro det, läkare borde kunna laga alla ju.. Cancer, va fan är det för skit sjukdom, fina mormor, älskar dig mer än ord kan beskriva, vi vill ha dig kvar länge till. jag vill.

Det jag inte vågar ta nämna, finns ändå...

En fruktansvärd rädsla, 

mormor, 

viskar fram det, som om det skulle göra mindre ont

Mormor som är så skör. 

Cancer, som om förlusten utav morfar inte var tillräcklig, 

på dagen som skulle varit morfars födelsedag, mindre än ett år sen morfar somnade in,

ska mormor opereras, cancern ska tas bort och förhoppningen om att det inte spridit sig mer tar dö på mig.

Mormor, som redan är trött och skör.

Nu föll tårarna, för första gången på väldigt länge, 

cancer, håll dig borta, låt mormor slippa behandlingar och cellgifter, 

<3

ganska lätt för att hålla mig för skratt just nu

slår numret till försäkringskassan, ljudar fram sjukpenning, knappar in mitt personnummer, får till svar att dom har hög belastning, var god försök senare.

repeterar ggr 5, får samma svar.

så förutom att jag är trött så jag knappt vet var jag ska ta vägen, så ska jag nästa vecka börja jobba på halvtid, och inte ens veta om jag kommer kunna betala hyra och leva denna månaden eftersom dom beslutat sig för att tvivla på mitt mående.

det är ju exakt vad en person med mitt mående behöver *_*

ibland är det ganska enkelt att förstå varför somliga bara ger upp. 

hur som helst, dubblat dosen nu, några dagar har gått, får hjärtklappningar ännu emellanåt, drömmer konstiga drömmar och vaknar helt spänd i kroppen,

samtidigt ska det bli så skönt att komma tillbaks till jobb på måndag, saknar jobbet och kollegorna, tempot, hoppas det ska funka bra.

inbillar mig att om jag jobbar halv dagar, kommer hem och inte vilar, så kanske det blir enklare att sova ordenligt om nätterna.

nu är ju allt bara helt fel.

nej kan inte ens tänka nu, ska ringa fsk igen, oron gnager.

ja...

dagen innan mitt läkarbesök i onsdags fick jag ett brev hem från fsk, att min sjukskrivning inte kan godkännas utan ännu ett utlåtande och nytt läkarintyg från förra perioden.

Jag blir trött. För när jag hela denna tiden, som varit enormt lång, kämpat på och gått till mitt jobb, ställts in på mediciner och tagit av från dom, samtidigt som jag jobbat, tycker jag det är märkligt att förväntades kunna jobba mig igenom detta, med yrsel, skakningar, trötthet och för att inte nämna ledsamheten.

I ett yrke där jag behöver vara vaken, kan jobba på höjder och jobbar med maskiner, och kunna möta kunder utan tårar i ögonen liksom.

Ja, min läkare gjorde ett nytt försök, och förlängde mig 2 veckor till, på 100 procent då min medicin nu dubblas, därefter på 50 procent så jag ska hinna återhämta mig i lugn och ro.

Får jag då inte ersättning alls, för föregående månad, ja, då kan man ju undra hur man ska må då, och få saker att fungera.

jag är trött, kläm åt såna som fuskar istället, jaga inte efter mig som kämpar för att ens få vardagen att gå ihop.

som vill återgå till jobbet och få en normal vardag.

vaknade med dundrande huvudvärk idag, kände att jag måste ventilera detta skitet,

nu ska jag dricka kaffe och vara med kidzen, i eftermiddag har vi ett kalas att gå på.

hoppas jag mår lite bättre tills dess..

en lång tid av ingenting alls, inte så lång tid egentligen, men i mitt avstängda mående så känns det långt

idag blev jag arg, tvättstugan funkar inte, och jag, ja jag har massor av tvätt.

står där nere och svär, kastar in den tvätt som får plats, hänger det lilla som går, slänger iväg ett hat mejl till hyresvärden, far upp, kastar runt med tvätten, det viktigaste först, arg så jag kan spy.

jag gick igång på detta, ilska, sparkar till dörren, får ont i tårna såklart, blir arg på hyresvärden för det är deras fel, deras fel att jag är arg och sparkar på dörrar. 

dottern min erbjuder mig att laga kaffe, tacka gud för dessa kidz, och mannen som står ut, när jag blir avstängd, när jag skyr närhet, flyr från dom i mina tankar, tacka gud för att jag har dom kvar, vår stadiga grund, familjen.

allt är inte okej för att jag för tillfället är avstängd, handbromsen måste jag dra i nu, snurrar igång en karusell som är allt annat än hälsosam.

vill komma bort, vill ta familjen och sticka, bara vara vi, vi som är viktigast.

Polen, saknar gatorna så jag kan gråta, faster, marknaden, hrmm, spårvagnen, 

vi har haft en lång tid av uppförsbackar, barnen vet, och ser, att inget i livet kommer gratis, 

barnen vet, att ibland kan man trampa fel, men man kan, om man verkligen vill, komma tillbaks.

Hur sjuk jag än är ibland, så är jag en bra mamma, tror mer på att säga att det är så här jag mår nu, det är så här jag måste få vara nu, än att spela teater för mina fina.

Mamma är ändå bra, för mamma älskar.

till månen och tillbaks. flera gånger om.

idag är jag arg, trött och ledsen, när tvätten är klar så ska jag krypa ner brevid mannen i mitt liv

imorgon vaknar vi, åker på en tur med våra kidz, och jag, jag tar bilder och andas <3

Snart är det dags att återgå till vardagen.Hitta rutinerna.Vet inte hur jag ska ha energin.Ännu trött som en pigg 90 åring ju.

Skulle träffat min läkare i tisdags men hon var sjuk. Nästa lediga tid sen den 6e november.
Den bokade jag iallafall. Men nu då liksom.

Förlorade morfar för inte så länge sen. Fick ett tungt besked om mormor idag. Tårarna bränner under ögonlocken. Gud va mörkt livet kan bli emellanåt.
slängde iväg ett kort meddelande till min andra hälft. Min vän jag så sällan hinner träffa.Livet kommer ivägen. Men en bild skickades tillbaka och d känns skönt. Hon vet o jag vet. Att jag älskar henne till månen o tillbaks.

Befinner mig i en slags dvala. Jag är fast ändå inte liksom. Känner ingen direkt stress heller längre. Disken kan stå. Men jag maler o maler i huvudet. Vaknar av hjärtklappningar.
Igår låg jag mer än en timme o vände o vred mig. Mina händer domnar av. Kändes märkligt i halsen. Stack liksom o konstigt. Rädd att somna. Om jag inte skulle vakna igen liksom...slutligen somnade jag ju i vardagsrummet. Men..
faktum kvarstår ju att jag inte mår något vidare alls. Förstår friska människor verkligen det? Att det psykiska tar sån energi. Och att jag visst säger att allt är okej o kan dricka kaffe o prata på. Fastän jag är helt någon annanstans därinne?

Kanske detta hade kunnat stoppas. Om jag hade för länge sen tagit hand om mig själv och brytt mig mindre om andra.
om jag slutat tänka på andras åsikter o insett att inget rasar om jag stannar.

Ja Angelica. Trassel. Hur nystar man ut denna härvan då. Bara att börja väl.
Kanske behöver en högre dos av det här då för att slippa grubbla så jävligt.

Blev sjukskriven förra veckan. Dagarna är tunga. Går ihopa. Medicinerna gör mig tröttare.

promenerade med min Bella igår kväll för att rasta Alma. Sessan pratar hela tiden. Jag ler. Nickar och håller med. Men egentligen hör jag henne inte. Som om jag befinner mig bakom ett filter. Suddigt.

För barnen andas jag. För barnen tar jag mig förbi denna djupa dal.Ledsen att jag är frånvarande närvarande.
Ni som är det viktigaste för mig. Jag är här. Jag ser er fastän det kanske inte verkar så just nu.
Älskar er. Och er pappa.
Fastän mamma är lite på paus just nu.

fick ju en sån där fin uppgift igen, att skriva ner vad jag gör under dagens timmar, detaljerat

till detta la hon till att jag ska skriva ner tankar, försöka få ordning på vad jag tänker när jag tänker på det.

tror inte hon förstår vad hon bad om.

den sorgliga listan är en enda röra, diskar, samtidigt som jag pratar med mina kaffegäster om uppehållstillstånd och adhd mediciner, samtidigt som jag tänker på hur mycket bensin jag har i bilen, svarar kidzen på deras frågor, tänker på höstlovslappar, kommande förkylningar, inköp utav kläder, alla räkningar som ska betalas, när jag ska orkar ringa min fina vän, när jag ska hinna köra hem till mormor, fyller kaffekoppar, diskar lite till, springer in och scannar några papper, mejlar, kommer tillbaka, pratar om föräldraskap och mående. Tänker allt och lite till.

hjärnan går på högvarv, när jag lägger mig om kvällarna önskar jag att allt stängdes av i hjärnan, men tankarna fortsätter under dom få timmars sömn jag lyckas få, det är inte märkligt att jag är så trött...

en kommentar, du ser ut att må bra Angie, jaha, och vad innebär det?

samma som sköterskorna sa när jag en gång kom till kk-akut med en smärta ifrån en annan värld och bad om hjälp, - du ser inte smärtpåverkad ut, här kan du sitta länge, alla akuta går före. Satte mig ner, äggledaren brast, blodet forsade och jag krampade, akut opererad, men, men, jag såg ut att må bra.

Vad fan innebär det egentligen, om man mår psykiskt dåligt är det väl inte som att det syns utifrån?

För att jag sköter det jag måste göra innebär det väl inte att jag inte går sönder inombords.

Jag är förbannad, förbannad på detta jävla kaoset, vad jag än gör just nu så blir inget lättare, 

behöver fler timmar, flera dagar extra per vecka helst.

Idag är jag arg, eller jag blev det, vill ut och köra, köra runt runt, men, men, imorgon måste jag jobba, ta upp kidzen i tid och klä dom, viska att jag älskar dom, lämna dom till skolan, köra vidare mot jobb, och så fortsätter allt, trots att hela mitt inre skriker åt mig att stanna kvar i sängen, lämna kidzen i skolan och bara sova, dra ner gardinerna,. stänga av mobilen, bara sova. med musik i mina hörlurar. flera dagar.

Men jag, jag gör det jag måste.

vill du ha den dära listan, då får du skaffa mig tid att hinna skriva den i den takt jag lever mitt liv. pucko.