Pust, vart börjar man, när allt egentligen går bra, väldigt bra, men alla känslor inombords är katastrofartade,

när hela ens inre skriker om hur fel allt är, när det verkar vara så himla rätt *-*

Ja, där befinner jag mig, där orden inte räcker till, tystnaden blir mitt sällskap, barnen min räddning, jobbet min livlina, mannen min stöttepelare.

Jag hoppar i vems skor som helst bara jag slipper gå i mina egna känns det som.

Men den som tänker så är egentligen inte jag, för jag, jag står ut, möter, överlever och kämpar vidare.

Haft långa dagar, ofantligt långa, nästan inga nätter alls känns det som, och ja, jag vet att bara jag kan vända på det, för mycket tankar, känslor, som egentligen inte hör hemma i mitt liv, det finns inte plats, jag borde stänga av.

Men ibland kan inte hjärtat och hjärnan sammarbeta, kommunikationen bryts och det enda som blir kvar blir liksom som den hemska bilden med stjärnornas krig på kanal 1 som jag som barn brukade förundras av.

Trassel, just d, det var ju mitt mellannamn, idag bär jag det igen, smeknamnet, idag bär jag nog den igen, den dära offerkoftan, blää, luktar gammalt, morgondagens mål blir nog att klä av mig den efter mina inbokade ej efterlängtade läkarbesök.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har alltid vetat att man inte kan se utanpå Hur det känns inuti Jag har alltid vetat att man behöver alla pusselbitar för att bli hel Jag har alltid vetat att man ibland måste räcka ut sin hand och be om hjälp Allt detta har jag alltid veta...

Jobbade ensam idag. Kryper i kroppen. Ser mig över axeln en miljon gånger. Hjärtklappningarna gör det jobbigt. Gör det jag måste. Försöker slappna av. Men jag skyndar. Stress inuti. Nåväl. Blir en helg i familjens tecken. Tacksam. Jag saknar my...

Tredje dagen som jag jobbar endast 4 timmar. När jag kommer hem är jag fullkomligt slut... Väntat 2 långa veckor på att få komma tillbaks till psykologen. Jag sov ifrån tiden idag :( Irriterad över tröttheten. Irriterad över att inte känna mig som ...

  genom livet har jag varit en resande, i många bemärkelser väskan jag släpat med mig har blivit tyngre och tyngre mycket i den har jag aldrig orkat trassla upp vissa saker har jag släpat ur den för att börja reda ut nystan med tryckt tillb...

ett steg fram och sen vad som känns som femtio steg tillbaks...   sjukskriven, låter kanske skönt, men det finns en anledning till att jag är det, anledningen dränerar mig... byten av mediciner, trötthet, yrsel, går omkring och känner mig ful...