Sitter här och lyssnar till det ljuva ljudet av tvättmaskinerna. Undrar om jag borde tvättat det ljusa först. Eller kanske det röda. Eller kanske inte tvättat alls.

Dom senaste dagarna har jag knappt överlevt. Med en trötthet inte från denna planet och idag en ryggvärk som fick mig att vilja spy. Men. Jag kämpar på.

Igårkväll traskade jag till kyrkogården med dom små. Vi tände ljus för min fina morfar Torsten och skickade slängpussar upp i himlen. Bella sa att hon kände att morfar slängde en tilbaks. Jag kände mest den kyliga vinden och tårarna som brände.

Jag undrar faktiskt. Helt ärligt. Om denna ångest kommer förbli min närmsta vän hela livet.Om det inte finns något som kan bota den.På riktigt liksom dämpa den. Lägga den jävligt latent liksom.

jag är inte bra för mig själv. Jag kan inte pausa och även när jag pausar så körs hjärnan i 190. Kanske borde bli nersövd ett tag.

barnen. Fokus.

Mörker mörker i huvudet här, säg mig vem som starkast i detta huvudet är?...

borde var jag, jag tänker ju inte ge upp, suckar pustar blundar tar ett nytt andetag och andas mig igenom alla dessa hjärtklappningar, 

riktar blicken åt ett annat håll, försöker fokusera på några få ord i någon annans samtal, som för att inte tappa mig själv helt i mitt eget tomrum.

jag har allt, jag är medveten om det, och tacksam, innerligt tacksam, men det hjälper inte, för tomrummet blir ibland så stort att det inte blir hanterbart, mörkret kastar sig över mig och jag blir någon annan.

varit ledig med minstingen idag, ska vara ledig imorgon med, fikat med trevligt sällskap, körde till jobb och lämnade tillbaks avfuktarna som åtminstonde räddade väggarna mellan kök o vardagsrum under semestern,

fikade hos farmor, blev bjuden på middag, fastnade där, i ett slags komaliknande tillstånd, trött, innerligt själsligt trött, kanske nu för jag faktiskt hade tid att slappna av, så dog jag lite.

saknar några vänner, några få, men viktiga, saknar morfar, saknar mig själv, den som orkade ta tag i saknader och fylla på energi.

en sak var extra fin idag, en väldigt fin vän, fick delat med sig att hon ska få bli mamma, en sak hon längtat länge efter, och det är alldeles fantastiskt, och du är så värd det, världens bästa mamma <3

jag, ja jag ska snart krya ner brevid mannen i mitt liv, bara just för att jag behöver vila mig mot hans bröst lite, sova.

imorgon blir en ny dag ju.

återigen sitter jag här, närvarande men frånvarade, obekväm i mig själv, obekväm i min omgivning.

flyr in i tankarna, försöker reda ut allt, men det är en enda härva, vart börjar man.

imorgon och fredag stannar jag hemma med min Bella då dagis har stängt, kanske bara bra för mig, andrum, ska ringa och försöka få en akuttid istället för den dära tiden nästa vecka.

Märkligt när man utåt är helt vanlig, när allt fungerar, fast jag känner mig helt borta.

Yrseln är tillbaka, tunnelseendet dyker upp lite vart som helst, stresskänslan, somnar till, vaknar av hjärtklappningar, jävla mående, 

jävla stress.

Vill faktiskt inte mycket mer än vara hemma, sova, sova lite till och sova ännu mer, ända tills detta är över, men verkligheten är en annan, saker måste göras och då gör jag det.

I allt detta kaos, som bor inuti mig, har jag dom underbaraste barnen, finaste mannen och jag ska ta mig ur detta mörker ännu en gång.

no se como, pero tengo que hacerlo.

inget har skrivits på mer än en månad.

supermom tog över mig, semester från jobb innebar att ta igen förlorad tid med barnen, samtidigt som medicinerna skulle stabilisera mig, blev fel, höjdes dos, landade för att igen rasa.

Nu utan medicin, i väntan på ny läkartid, inget golv i varken kök eller hall, kaos, kaos o lite till kaos,

tosselilla, stranden tosselilla kolmården, fixat bilen och igen fullt ös, 

på måndag börjar jubbet igen, ska bli skönt, samtidigt som jag nu känner att jag hade behövt två veckors semester till, utan man och barn, bara hemma i mitt tysta hem, semester från livet lite.

Aja, kör på, förhoppningsvis mår jag bättre med rutiner, nya mediciner, lite höst, med hemmamys med bakande o matlagning, pyssel och varm choklad utflykter.

Tappar mig själv så enkelt, en beroende, en beroende som alltid hittar något att bli beroende av .

Aldrig lagom, alltid för mycket.

Nedförsbacken som drabbade alldeles innan semestern tog hårt, jag drog i nödbromsen för sent, när kryckorna kom fram var liksom fötterna redan brända, gjorde för ont att gås på.

Nu tvivlar jag, på allt, för att sån är jag, tänker för mycket, tyder ord och meningar i oändlighet, 

vänder och vrider på varje blick, varje handling.

Kan vakna på natten av en tanke, och inte somna om för att jag fastnar i att försöka lösa problem som inte har någon lösning just nu.

En fjäder blir en höna och sen blir det en hel jävla hönsfarm som skapar ett oändligt kacklande i mitt huvud.

sinceramente cansada. 

Tung jävla dag.

Ibland tror man sig ha ramlat ner i en brunn, precis när man tror man nått djupet, då faller man ytterligare en bit.

Men det är så här livet är, har jag ork just nu att ta nya tag?

Har jag viljekraft att fortsätta sträva efter målen?

Far flera år bakåt i tiden, alltför ofta har det varit just så här, att när ljusen äntligen strålar igenom, då dras ridån för igen.

Jag kan ju denna vägen, känner till varje steg, kan den med förbundna ögon.

Hjärtklappningar hela dagen, mannen tog mig på en promenix medans farmor passade barnen, 

anfådd och tankspridd försökte jag orientera mig.

Tror det är nu jag måste börja skriva igen, tror det är nu jag måste ta på dom där armkuddarna så jag inte hamnar under ytan.

Ibland spelar det ingen roll hur vi anstränger oss, hur vi gör allt vad som står i vår makt, för ibland är inte makten vår.

Ibland styr vi inte över omständigheterna.

Vet dock, att vad vi gör när omständigheterna styrt oss, det styr vi över.

Vad man väljer att känna, tänka, handla på, det styr vi över.

Kunde dock inte kommit mer olägligt, 

3 veckors inställningstid på medicinen...sen semester...sen...

Jag är inte mer än människa, just nu är jag knappt ens det.