Ibland, finns det så mycket jag borde säga, men jag låter tystnaden föra min talan, just därför att det inte finns tillräckligt med ord i mig, att uttrycka det jag tänker.

Dagarna går, jag jobbar och gör mitt bästa för att vara en bra mamma, och jag är en bra mamma, inte alltid världens bästa, men en bra mamma som alltid gör mitt bästa.

Jag lär barnen bra saker, att värdesätta familjen, att värdesätta sig själva, att våga prata, våga säga vad dom tycker tänker och känner, jag lär dom att jag alltid kommer finnas vid deras sida, oavsett hur olika vi tänker.

Jag viskar till dom varje kväll, säger det flera gånger om dagen, att dom är viktigast i mitt liv, att jag älskar dom.

Man vet aldrig hur livet kommer bli, somliga saker kan vi inte styra, inte allt blir som vi tänkt oss eller vill.

Någon sa följ ditt hjärta men ta hjärnan med dig, det är fina ord.

Till något helt annat, 

jag fick ett mejl, jag svarade, ärligt och rättfram, jag fick ett mejl till, spelar ingen roll egentligen av vem, 

men jag svarade inte på det andra, därför att redan när jag slängde iväg mitt första ganska långa svar kände jag att man försöker lägga över sin ångest på mig, befria sig själv från dåligt samvete och skuldkänslor, 

man kan inte ändra på det som varit, men inget blir heller bättre av ett mejl som bara konstaterar det förflutna,

det krävs handlingar, inte bara ord.

Jag står för mina val, jag står för mina åsikter och jag har gett dig en chans att vara en del, på mina villkor, jag har skapat min familj, jag bär mig själv, ingen annan.

Hur som helst, mitt dåliga mående som pendlar från en dag till en annan bär ingen enskild person skulden för.

Jag letar inte efter någon skyldig, jag rotar inte efter en enda händelse som ledde mig hit.

Jag konstaterar hur livet sett ut, jag ser röda trådar lite varstans, jag förlåter, inte för andras skull utan för min egen, för min inre frid, för att jag ska slippa grubbla över det gamla, för att kunna fokusera på allt som ligger i framtiden.

Ingen styr mig, jag är min egen, 

jag måste bara våga lita på mig själv mer, för jag kan en himla massa som jag inte tror jag kan.

Jag klarar av mer än jag tror, och jag är tacksam, att det funnits människor i min väg som fått mig att se det, 

på onsdag sitter jag i min grupp för sista gången, ledsamt och skönt, vilken stöttning jag fått därigenom, vilka tankeställare, från dom första 3 månaderna, vilka speglingar, en ganska tuff tid, erkännande, granskande av mig själv och mitt inre, det gamla och det nya.

men evigt tacksam för dom som gav mig chansen till det, evigt tacksam för Lena som gav mig resten av tiden.

ganska glad att allt blev som det blev, med jobb och hela alltet, jag behövde det, en nystart, sanering, en omvandling.

Nu ska jag hänga min förbannade tvätt, kela lite med Isabelle, och sen städa lite här hemma, haft en lång vecka och en hela tank bensin har gått :P

Ha en trevlig kväll allihopa, det tänker jag ha.

/Angie