Dagen har varit oändlig
Tung
Migränen kom igår natt. Höll mig sällskap hela dagen på jobbet. Varje rörelse smärtade.
Jag uthärdade.
Kom hem. Hämtade barn. Lagade mat. Fixade.
Inväntade mannen o stora dottern från fotbollsträningen.
Vi körde till Arrie. Sent. Men det gjorde gott.
Skönt och sitta där.
När man stundvis trott att man inte orkar ett enda steg till.
Så sitter man där. Med mobil kameran.
Skrattar. Filmar. Fotar.
Att se barnen så 1 timmes lek vid vattenbrynet.
Enkelheten. Kravlösheten. Glädjen.
Om det så är det enda jag kan ge så är det mycket.
Älskar dom mer än livet.
Varje andetag är för dom.
Varje steg jag inte orkar ta.

Nu är alla redo för sängen. Mini sover sedan en bra stund.
Mamman ska dricka kaffet och ta en tablett.
Imorgon hoppas jag vakna utan huvudvärk och full av energi.

Kärlek

Ibland öppnar jag upp väskan jag bär på
Plockar fram något litet minne. Ett fragment.
Stunden jag pratar om det känns det ingenting alls.
Dagarna går och väskan står där öppen. Saker sipprar ut.
Ofullständigheten växer.
När det ska packas ner igen är det som om det inte längre får plats. Det har vuxit. Jag har vattnat det.

Jag jobbar lite överallt. Idag gjorde jag min vanliga runda på storgatan.
Förbi en tom lokal. Ryktet säger att det varit ett nätcafe sist.
Jag minns en butik som sålde medaljer och puckaler.
Jag minns hur jag brukade gå där och förundras över alla dessa priser.
Drömma om att någon gång bli bäst.
Vinna.
Bli viktig.
Synas.
Det var så ofantligt viktigt att få synas.

Jag blev aldrig bäst på något alls.
Bäst på att vara den bästa versionen av mig själv.
Och det räcker idag.

Men den där väskan måste packas om nu.
Jag har för mycket annat att fokusera på.
Alldeles för mycket.
Känslan av att vila ryggen mot en dörr och dörren plötsligt öppnas.
Man faller handlöst.

Somliga växer upp ofullständiga.
Med tomrum som aldrig fylls.

Det sägs att det är lättare att bygga hela barn än att laga trasiga vuxna.
Mina barn är hela det är jag glad för.

Haft en fin dag.
Käglinge med familjen lek o promenix.
Vidare till vårt gamla grillställe på lä och åt lite korv med bröd o potatis sallad.
Njöt av solen.

Asia med familj kom förbi.
Männen spelade fotboll med kidzen.
Sen kom dom hem till oss.
Cheesecaken gick åt med kaffe och jag kastade ihop lite köttfärssås med spagetti åt oss alla.


Hela dagen har jag haft den där ömmande känslan i ögonen. Sticker till vid tinningen.
Imorgon kommer migränen. Om inte redan inatt.
Medicinerna kan jag inte ta eftersom jag då inte kan köra bil.
Bilen är ett måste på jobb.
Så frågan är då vad man gör...

Ska försöka sova lite nu. Och hålla tummarna.
Lämna mig ifred. Både migrän och stressen över vab dagar och eventuella sjukdagar.

Blev väckt vid 05.30 idag av mini, 

chillar fortfarande och kaffet är precis påslaget.

Dagarna dessa sista veckor har varit ganska kaotiska.

Först fick Emilio diagnos migrän den lille stackaren,

sen infann sig en yrsel som nästan varit konstant sen den 20:e.

Vi var hos läkaren igen i torsdags efter jobb, 

massa prover togs, men inget hittas, nu väntar en kallelse hos neurologen.

Men tills dess?

Hoppas att detta snart är förbi, både så att Emilio kan få må bra och klara ut skolan, men också så att jag slipper oroa mig hela tiden, 

jobbigt att inte veta vad som är fel och när nästa tillfälle blir...

Började på ett nytt jobb i januari, har redan typ 12 vab dagar, mannen har 10, svärmor har passat i 3 dagar och Emilio har varit ensam 3 dagar...

Kaos.

Vi får se vart detta leder.

Idag är det BK Olympic dag, tvlaget och massa folk.

Hoppas att det inte öser ner bara, inga andra planer orkas med, att få vara tillsammans är mitt enda krav.

Imorgon kanske vi åker och badar, Emilio vill ju så gärna visa oss att han faktiskt lärt sig simma.

Om jag inte hade haft barnen hade jag dragit för alla persienner och sovit bort livet, 

tacksam för kidzen och mannen, dom är det finaste 

Har varit en kalashelg. Fullt ös.
Nu ligger jag i soffan och vilar.
Det ska tvättas klockan 18.
Kommer som vanligt hänga tvätt tills 22.30

En miljon tankar. Jag fungerar så.
Jag är tyst.
För inuti pratar jag väldigt mycket med mig själv.
Jag bearbetar och jobbar.

Det viktigaste i allt detta är barnen.
Att dom går ut hela. Helare än vi någonsin varit o blir.
Sjukdommar och tunga tider bakom och framför oss.
Öppenhet. Att kunna säga vad man tänker och visa vad man känner.
Ödmjukhet inför det som drabbar oss i livet som vi inte kan styra.
Förståelse inför att livet är så här.

Kärlek

Att få landa i mannens famn.
Bara ligga brevid o titta på någon meningslös serie.
Att känna tacksamhet.
Kärlek.

Sonen fyllde 9 år idag. Imorgon blir det kalas.
Tiden går fort och varje dag vaknar jag med en önskan om att barnens liv ska fortsätta på rätt väg.
Att dom alltid ska känna sig älskade.
Uppskattade.
Värdefulla.
Vi har 4 alldeles fantastiska barn.
Som vi lyckats med trots våra egna dysfunktionella uppväxter.
4 stadiga kidz.

Tittar på mannen min och vet.
Att det finns en mening med allt.
Med hårt arbete når man mål.


Kärlek.

Dagarna rusar förbi...

Jag hinner inte andas, stannar jag upp börjar jag tänka, ifrågasätta och snurra.

Hur vet man att valen man gjort är rätt.

Hur vet man att man vid vägskälen valde rätt, hur vet man att det var här man var menad att befinna sig.

Ett foto på det viktigaste i livet, kidzen, får mig att landa.

Att fortsätta ge dom det som jag aldrig hade.

Den tryggheten och stabiliteten som saknades.

Vetskapen om att vi alltid står brevid eller alldeles bakom.

Tillit till att oavsett hur slingriga vägar vi vandrar på så kan man komma tillbaka.

Modet att välja rätt.

Nu står jag med tomhet, tvivlar på så mycket,

vet också att denna känslan är det som drar mig bakåt, 

som får mig att minnas gamla dagar.

Det blir så stressigt inuti,

saknar att ha hörlurarna i och slipa, 

saknar att ha tystnaden och måla.

Jobbet var nog min flykt.

Bort från mig själv. 

Bort från livet.

Gav mig den tiden jag inte hittade någon annanstans att dämpa ångesten.

Måste hitta tid.

För mig själv och det jag uppskattar.

Orkar inte vara social.

Vill ha tystnaden just nu.

Vill dricka en kopp kaffe vid havet.

Ensam.

Med mina tankar och min musik.

Livet är tungt just nu, 

men jag, jag är inte någon som ger upp.

Traskar vidare, 

mjölksyra bygger muskler, 

trampar vatten,

snart når jag land.

Algun dia...

Hemma från jobb och hämtning av barn och ett kort besök i affären.
Maten står på spisen. Kaffet är på g. Efter alla sysslor måste jag maka mig iväg med stora tjejen och handla. Det vankas jeanstider...

Jag är innerligt trött. Alldeles för mycket på så kort tid. Känner att jag behöver sova. I lugn och ro en vecka eller två.
Nåja. Sommaren är snart här och det blir lite semester.
Tror själen behöver det i detta tempot jag lever.

Sjukdommarna härjar vidare. Varje gång mini är lite gnällig får jag magont igen.
Låt vabb dagarna vara över nu... Migränen kom krypandes... Blundar och tänker.
Drömmer och vet.
Att genom hårt arbete. På alla plan. Når man dit man vill komma.
Jag är på väg.