Ett samtal till min gamla lur, precis då jag suttit och pratat med Danne om just honom

Jag hann bara svara och höra hans röst, mitt svar tillbaks blev- din jävla idiot, bipbipbip.

Mitt batteri dog, fan fan fan, fumla med laddaren, starta om, vänta vänta, yes,

han ringde igen, och kom hit, vi käkade, drack kaffe, gubben spela lite kort med honom.

Jag fick ett litet inre lugn.

Märkligt att somligas frånvaro kan göra oss så rädda,

rädd för att skiljas åt, inte höra ifrån, och sen kanske omständigheterna gör att vi aldrig mer möter somliga :/

Danne följde honom ner nu, känns bra, inte hundra men bra, vi har setts, pratat, han vet, att han är viktig.

Känns som en sten just ramlat ner från mitt bröst och jag nu väger lite mindre.

Från en sak till en helt annan, jag kämpar på med mina antagna utmaningar, medicinen har jag nog börjat landa i, sover bättre, känner mig inte helt baktrött som jag brukade göra innan.

Men aptiten, ja den är stor, på allt som inte är nyttigt mest, men jag försöker, åtminstonde begränsa mig.

Imorgon löser jag träningskortet och förhoppningsvis kör jag ett första pass, några kilo behöver brännas, några muskler behöver väckas till liv.

pust...märkligt att man ibland vill fly ifrån allt som gör en till den man är, märkligt att man vill resa sig upp och gå ifrån allt det som man kämpat så för att hålla ihopa.

Men att enbart kunna säga det, hindrar mig från att göra det.

ärlighet varar längst, för mig är det faktiskt så.

Obeskrivligt lättad av att få se honom, och öppet kunna säga fan, idiot jävel, du får inte försvinna så.

Ibland möter vi människor, som oavsett omständigheterna,vi inte kan tänka oss förlora.