Mitt liv börjar vända, min själ känns lättare, jaget börjar hitta tillbaks, ta plats.

Men jag sätter mig ner, öppnar en av mina böcker, bläddrar lite förstrött, läser lite från varje sida, skuggar igenom.

Blundar och ser bilderna framför mig,

blundar och undrar, hur fan man ska kunna gå igenom somliga saker oskadd.

Och det tror jag inte man kan, det är väl vad vi gör med det vi gått igenom som räknas,

packar vi ner det i väskan och stänger av, eller drar vi fram det och trasslar upp det?..

Alla dagar kan inte vara bra, idag kom jag fram till att jag gör allt rätt, men jag slirar på det jag mest behöver, mötena, där jag brukade tömma ryggsäcken, ta åt mig av någons visa ord, 

där jag brukade sitta, och andas ut, jag som annars gör allt i hundranittio.

Där jag hittade en fristad, pusta ut vid bordet, blunda, avslappnad, 

mötena som jag behöver, för jag är en beroende, byter ett beroende mot ett annat, 

sätter fart karusellen och njuter så länge det varar, utan att se alltför mycket på vad som väntar.

Idag drog jag i handbromsen, fick några frågor, och granskade mig själv, detta var dom signalerna jag hela tiden varit vaksam gentemot.

Möte är nu ett krav, för krav tar jag tag i.

glad, i mitt hjärta är jag glad, att allt blev som det blev, 

för hur trasig jag än kan känna mig, så är jag mycket helare idag än för 1 år sedan.

Fina människor det finns <3

Tack för att ni tror på mig, tack till er som gått före.