lämnade av alla kidzen, peppar peppar mådde alla tre bra :P

Promenaden till dagis och skola var skön, så ljust och fint med snö, och solen sken och allt blir glittrigt :) Mina planer var att komma hem igen och lägga mig, min natt var hemsk, låg sömnlös och irriterad som få, ville kasta ut hamstrarna, dom springer på det dära hjulet, plockar jag bort hjulet under natten så klättrar dom i buren, och jag med min superhörsel, hör dom hela tiden :S

Hur som helst efter promenixen till dagis känner jag mig inte så trött längre, kom hem, fixade lite papper som legat på hög och väntat på att fixas, ska ringa några samtal, vika undan tvätten, dammsuga, sen hämtar jag kidzen, och illaris kompis, vi ska ut och åka pulka igen har jag lovat :P

Hade planerat in ett möte ikväll, kom till dagis, för att inse att vi har föräldramöte ikväll, ny regering ju på dagis, känns viktigt att gå dit, sen hatar jag ju att missa sånt :P

Well, jag får ta möte på onsdag, längtar redan till gruppen, bara sitta där, på stolen alldeles till höger innanför dörren, så skönt, lugnt.

well, nu rusar jag, en del till att dra tag i, ha en bra dag allihop, det tänker jag bannemig ha :P

Jag kör på, gör vad jag måste göra, för att livet ska bli så bra som det kan bli.

Nytt är att jag börjat träna, boxning, varje helg, så jävla skönt.

Stora tjejen var hemma sjuk en hel vecka, när hon på måndagen var redo för skolan igen blev lillebror sjuk, han var hemma en hel vecka...

Imorgon är det meningen att alla tre, ska vara friska och gå tillbaks till sina platser, behöver space.

Saknar mina möten, saknar gruppen, ventilations möjligheterna...

Saknar min vän...Saknar en annan vän, saknar platser, dofter, låtar, tider...

Men lever i nuet, försöker fokusera på vad jag har, vad jag inte vill förlora.

Vaksam inför mina egna steg, vaksam inför mina tankar, tacksam för att jag tagit mig hit.

Återupptog aldrig mina antidepressiva igen, tänker fortsätta jobba med vad det är som får mig att må dåligt från början, tömma ryggsäcken, bryta mönstret, 

ett viktigt möte i veckan, hoppas på goda resultat, jag behöver komma loss, komma ut, göra något annat, få vara en annan del av mig, den arbetsamma, glada, angie con amor :)

Nästa vecka har barnen sportlov, alla tre hemma, tänker passa på att mysa lite med dom, bara jag och dom, inte planera så mycket, göra det som faller oss in.

Lillsessan fyller 3 på lördag, ojojoj, som tiden gått.

Dagarna rusar ifrån mig.

Idag slängde jag iväg ett sms, dragit mig från det ett bra tag nu, men va fan, värst skulle kunna bli att jag inte fick ett svar tillbaks...men det fick jag, och lillprinsen mår bra, han växer, vi missar det...men han mår bra, det finns alltid två sidor av varje mynt, oavsett vad som är rätt eller fel, så får inte barnen hamna i kläm...Det är ju vi som lär dom.

<3

glad att jag har mina barn hos mig, och min man, även om jag ibland vill golva honom och be honom fara dit pepparn växer, så är han mina skor liksom, han håller mig på jorden, och förstår mig.

<3 snart godnatt, träningvärk så jag vill gråta, hela kroppen ömmar, och ont i arslet av att ha åkt pulka backarna, hahaha, vad gör vi inte för kidzen liksom.

trots att jag mått bra i det, har jag haft fullt upp ett tag nu, besökare, extra barn, kaffe i massor, kände när jag kom hem med kidezen idag att vi behöver en familjedag, 

så barnen fick inte bjuda med någon hem, vi ska vara bara vi, 

kanske vi går ut en sväng, kanske vi bara äter och bäddar ut bäddsoffan,

kanske vi bara myser ner oss och ser nån film.

men det ska vara bara vi.

i mitt huvud behöver jag lite ro.

stillhet.

ska fixa någon mat nu, och tappa upp ett bad åt mannen som kommer om ett tag, så kör vi, en eftermiddag med kärlek.

dagens ord. ta vara på kärleken.

sorgligt när man fastnar i tankar kring någon som inte längre finns här...

tungt när man inser att man aldrig fick ett avslut, när man undrar om man kunde gjort annorlunda,

sagt andra saker, ringt i larmknappen långt tidigare...

ensamheten äter upp mig ibland, ett stort sår som jag bara spacklade igen, kletade på en massa annat, hoppades att det skulle läka bort av sig självt...vilket det inte gjorde då...stora sår kräver ju omvårdnad för att läka :/

Många som stått nära som försvunnit, på olika sätt, jag vandrar mellan minnena,

sol och fiske, snö och familjepizza,

fan, overkligt när man verkligen inser, att det personen, aldrig kommer bli densamma, för det som gjorts är omöjligt att göras ogjort...

Sorgligt när man tänker på, att dessa långa samtal och discoverytittande aldrig kan upprepas, för du var tvungen att lämna...för att tomrummet i dig blev så stort att du i förtvivlan försökte fylla det med mer...tänker på dig ofta, en av dom finaste människorna, det var du...i jakten på att finna en annan som dig, att ha som vän, blev jag bränd igen.

Ja, trodde det skulle dröja innan jag skulle kunna säga det, 

men mina senaste dagar har varit bra, 

fulla av liv, men rofyllda på något sätt.

Utelek med kidzen, mindre städnojja, möten och trevligt sällskap, barnens vänner hemma hos oss, lite promenixer,

ja, vi har haft det mysigt.

Idag kom mamma och syrran hit på besök med, med våran hund, vi käkade lite av vår dietmat :P

Drack lite kaffe och mest bara hängde.

Skönt.

Nu lirar mannen lite fifa innan det blir lite tatueringsdax,

Emilios kompis blir snart hämtad och Illaris vän gick hem för en stund sen.

Hamstrarna har fått städat till sig, jag har städat hemmet lite, Bellas och Emilios rum tar jag när dom ska sova.

Tror jag ska unna mig lite läsning ikväll, lite lugn och ro med en bok.

Dagens ord...Sinnesro.

Min dag startade med att jag försov mig, hade möte bokat 9.30, 3 kidz skulle hinnas kläs på, äta frukost och bråka med ytterkläder, jag själv skulle hinna duscha, ut med hunden och lämna respektive barn på respektive plats.

Jag bråkade mig igenom det mesta, bestämda steg genom lägenheten visade att mamma inte var på fjanthumör, trodde inte jag skulle hinna i tid till mitt möte, kom fram exakt i tid.

Och dagen som jag trodde var förstörd redan när jag upptäckte att jag stängt av mitt alarm, ja, dagen blev faktiskt bra.

Ibland är det jobbigt att vara jag, ibland är jag i "kolkällaren", ibland orkar jag inte sparka mig själv i arslet och ta tag i mig själv, ibland är jag förbannad men orkar inte kräka av mig.

Ibland stannas jag upp, av några ärliga ord, en fast ögonkontakt, en varm kram.

Som säger mig, att jag kommer fixa detta, inte i ord, men genom att vara den personen.

Ibland hade jag önskat att jag fick packa med mig denna starka människa i min jackficka, för att ladda energi ur när det tryter.

Det går ju inte, men evigt tacksam för tiden jag fått lära mig ifrån henne, tiden jag har fått stöttning, och fortsätter få det.

Japps, kom hem efter mötet, röjde lite, brorsan kom på kaffe, 13 hämtade jag hem kidzen, Illari tog med sin kompis hem, barnen lekte, Bella kollade på Shakiras konsert på tvn, glad var jag som fick lyssna på musik till matlagningen.

Mannen kom hem en timme tidigare, vi åt, slappade framför nått ufc avsnitt, jag halvslumrade på soffan, dessa dagar har varit så himla tröttsamma.

Och yrseln har börjat komma tillbaks vilket också är ganska tröttsamt.

17 traskade jag iväg och lämnade tillbaks barnet som inte var mitt :P

Kvällen har gått med läxläsning, bad av barnen, fjant och flickorna har flätats, jag tog mig an Bella, som lyckades få kanske 14 flätor av sitt tunna hår, danne flätar Illari ännu, 25 gjorda, en bunte hår kvar :P

Lördag ska vi vara barnlediga, mamma erbjöd sig ta alla 3 plus hunden om Dannes mamma inte kan ta med dom små på möte <3

Märkligt, känner mig lite nere, men samtidigt uppfylld av en kärlek på något sätt, 

mer än vanligt, tacksam, för trots att vi har det lite knas nu på en del områden, så är vi tillsammans, det måste betyda en hel del.

Inte tappa taget om det jag behöver, inte glömma möten, ventilera, släppa.

Inte glömma mig själv igen, och inte fastna här hemma.

Livet är vad vi gör det till, faktiskt är det så.

Dagens ord...   Våga vara och lita på att allt kommer lösa sig med lite arbete. Jag kan.

Mått halv kasst några dagar, frossa, feber, halsont, en stund mår jag bra nästa är jag så trött att jag kan sitta upp och sova :S

Idag hämtade jag kidzen, förberedde mig med en filt, varm choklad, frukt och kanelgifflar :P

Vi hamnade på en lekplats som kidzen valde, dom lekte och stojade, Danne slutade lite tidigare från jobb så han kom och överraskade barnen där så slapp vi promenixa hem sen :P

Mannen lagade maten idag, blev en jättegod soppa med kyckling, precis vad jag behövde, sen hade vi filmmys, jag somnade under täcke fullt påklädd, frös som en nakenhund.

Sov nog en timme iallafall, när jag vaknade kände jag mig lite piggare

Erbjöd mannen en spelkväll, så han och Patryk sitter nu och lirar, jag behövde detta, musik och mellanlanda.

Mina dagar är för tillfället väldigt dryga, jag orkar inte riktigt vara social, samtidigt kräker jag på tystnaden, måtte jag snart få börja jobba lite.

Vill faktiskt att det ska komma lite snö, jag hade känt mig piggare, pulka och varm choklad, ljuset som snön ger, smajlen på barnens läppar när dom får fara utför en backe, dom röda kinderna <3

Ja, snö tack, eller mycket sol och vår, långa promenader, mycket foton, fiske, shorts, linnen, kepsar, solkräm, skitiga ungar, det är livet faktiskt, när kidzen bara kan vara, grilla, äta ute, samla vatten i hinkar och fånga grodor, leka av sig all energi i timmar, 

just idag, fick Illari mig att inse hur bra det är att dom är 3.

Hon sa att utan syskon blir man ensam :/ Dom har alltid varandra, ibland bråkar dom och verkar inte alls tycka om varandra, men dom är inte ensamma, dom kan fjanta sig med varandra, leka, lära sig, bara det faktum att dom alltid under natten hamnar i samma rum, säger mig en hel del <3

underbara barn har vi, och evigt tacksam är jag för dom

Fotspår i sanden 

En natt hade en kvinna en dröm. Hon drömde att hon gick längs en strand tillsammans med Gud.

På himlen trädde plötsligt händelser från hennes liv fram.

Hon märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hennes, det andra var Guds. 

När den sista delen av hennes liv framträdde såg hon tillbaka på fotspåren i sanden.

Då såg hon att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår.

Hon märkte också att detta inträffade under hennes mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. 

Detta bekymrade henne verkligen och hon frågade Gud om detta.

"Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.

Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår.

Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest."

HERREN svarade:

"Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande.

 När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

-----------------------------------------------------------

Kanske är det så...ibland undrar man hur man orkar ta sig igenom, hur man ska ha ork att gå ett endaste steg till, och på något sätt gör man det   :/