har drabbats av en trötthet, som inte är av denna värld :/

Slutade ta mina mediciner vid jul, inte för att jag trodde jag skulle må bättre, men för att bli av med hungern, ringt ngr gånger för att få tag i mina läkare, utan att få tag i henne, och sanningen är att jag mår inte så kaos som jag förväntat mig utan medicinerna, inte än iallafall, mest bara trött.

dagarna rusar ifrån mig, massor att dra i, hemmet hinns inte riktigt med som jag brukade, men samtidigt känns det som det kvittar just nu, vet ju vart städmanin tog mig sist.

Här är lite rörigt ja, men vi som bor här, är friska och glada, barnen, dom är barn :)

Jag vet, att hur jag än mår ibland, hur mycket panik jag än får emellanåt av rastlöshet, så är det här jag hör hemma, detta är vad jag vill ha, och när det spökar och säger mig något annat, behöver jag egentligen bara kika in till mina 3 monster, för dom gör det så enkelt att se.

MM, måste ta tag i att skriva, rensa tankarna, puscha bort ågrenen.

dagens ord....styrka.

Det är just så här jag är, känner igen varje känsla, varje tanke

Det blir för mycket i min själ så jag isolerar mig, skriver inte, får inte ner ett ord som kan verka vettigt, slutar därför skriva

Men i det, mår jag sämre..

Dagarna har varit så långa, ändå tycks dom gå mig förbi utan att jag får något gjort, 

saknar rutiner, barnen måste tillbaks till dagis, jag måste, verkligen måste, hitta mig ett jobb,

några timmar åtminstonde, komma ut, bort härifrån.

Jag tyckte ju att allt var okej, började hitta tillbaks, kunde se vart jag brukar fastna, trodde jag skulle kunna stoppa mig själv där, men jag gick rakt förbi alla varningskyltar jag satt upp för mig själv.

Hoppade rakt ut från klippan.

Något måste ändras, inuti, runtomkring.

Första delmålet, skriva igen, skriva lite varje dag, om allt o inget, för det behöver jag, en stund för mig själv, med mina tankar.

jag är trött, himla trött, men jag sitter ändå här, som en idiot, kollar allt möjligt på nätet...

hör hur regnet fortsätter ösa ner där ute, vill gå ut, men vet att det är en dålig ide, så jag stannar kvar.

4 kidz kommer väcka mig imorgon, och behöva lite hjälp med den ena och det fjärde, jag kommer att gå upp, ösa i mig kaffe och vara glad, men inuti...ja, ledsen att behöva erkänna det, inuti är något trasigt.

På eftermiddagen ska vi få besök, kommer bli trevligt, träffa andra vuxna, bara få vara, andas.

Saknat min vän idag så det gör ont, tänkte igår att om bara just detta året innebär att jag kan träffa henne mer, då blir det ett bättre år...

Mina dagar bara springer förbi mig, har så mycket i mitt huvud att jag glömmer det som är viktigt, glömmer att stanna upp, göra saker för enbart min skull.

När jag väl har tiden har jag inte orken.

Oroa dig inte för mig...jag klarar mig nog. (ja så svarade jag dig)...men tack för du frågade, det betyder mycket att jag faktiskt har er, men att jag inte orkar svara ärligare, det är dumt.

Att jag inte orkar bara säga fy fan, jag trampar vatten, mjölksyra i hela kroppen, håller mig fast med en hand i bergsväggen, snart faller jag, men nej, jag säger att allt är okej.

:S

onsdag onsdag onsdag.kom snabbt.

Barnen har lyckats rubba sina sovtider helt katastrofalt, eller vi har lyckats låta dom göra det...Ikväll försöker jag sätta tillbaks rutinerna, visst är det skönt med sovmorgon, men jag uppskattar faktiskt mer lugna kvällar, några timmar innan man själv stupar. Saknar mina 07.00 ungar. :/Kastat in en maskin tvätt...orkar inte ens laga kaffe, lite körigt eftersom jag inte helt vaknar utan kaffe :/  Tänkte ladda några minuter här, ser tydligt på min statistik här, hur mitt mående pendlar, många dagar orkar jag inte ens skriva längre...och skrivandet brukade vara livsviktigt för mig. Jag vill på något sätt bara att dagarna ska gå, gå förbi, i väntan på vad?.Har en del att dra i nu, måste verkligen börja reda ut allt, hitta ett jobb som jag trivs med, deltid, och ta hand om mig själv.Dagens ord till mig själv : Finn orken

men ron har inte infunnit sig ännu :/

Rastlös utan ork, rastlös utan att orka vilja göra något annat än just sitta här.

Jo, jag gör ju det som behövs göras, men utöver det, orkar jag inget alls.

En mugg varm glögg, laptop, spotify, dre lurarna, ja, det är vad jag behöver en stund.

Öppnar fönstret, blundar lite, fryser lite, föreställer mig att jag är någon annanstans.

Vet inte vart, men någon annanstans.

Låg med barnen på deras rum och såg en film, filmmys, för en gång skull orkade jag ligga där, med Bella alldeles för nära inpå, varmt, och jag redan med feber.

När hon blev trött vände hon sig mot mig, tog sina små armar runt min hals och bara tittade på mig.

Jag sa att jag älskade henne, du är den finaste jag vet, du och dina syskon, hon nickar med hela kroppen och ler, - mm jag vet ,är hennes svar.

Det ger energi att orka.

Jag har allt jag alltid velat ha, inget jag önskar bort, inget jag önskar mer, förutom sinnesro.

Förmågan utav att kunna vara, andas, hitta ett inre lugn.

Få bort tyngden från mitt bröst, krypet i kroppen, frustationen över att inte känna mig hel.

Blää, imorgon blir det en utflykts dag, barnen ska aktivitet deluxe :)

Hamnat där igen, massa liv och rörelse runt omkring mig men det känns tomt...Kanske medicinen som inte fungerar som den ska, för tomrummet tycks bli större.Mycket att göra men orkar liksom inte göra det, lätt irriterad, fastnar lätt i mina tankar...pust, en innerlig pust.Vill bara ta familjen, min lilla familj, och åka iväg, en liten stuga där det finns gott om snö, eller vid havet, bara klä mig varmt och sitta där och glo, med kaffe, varm choklad till kidzen, bara sitta och se på när dom leker...Sinnesro, borta från facebook och bloggen, borta från mobilen och torrpunderi, vill bara andas.Låt julstöket vara förbi, önskar mig inget annat än lugn och ro, sinnesro...

julafton närmar sig i rasande fart :/

Aja, fått en del gjort, kvar o handla men det löser sig.

Provat en sån där rocky road grej, det ligger nu i kylen o ser ganska smarrigt ut, 

ska strax sätta en lussebulls deg så barnen kan få hjälpa mig göra lussekatter sen.

Dagarna tycks bara gå, i ett enda virrvarv, känner mig stressad o lagom road inför det mesta.

I eftermiddag ska jag tillbaks till grupp, bara drygt en timme, ska bli ganska skönt tror jag, stressad bara över det faktum att jag måste hinna i tid, mannen slutar 16 så det blir lite knapert med tid.

Jag vet inte vad det är som framkallar dessa svackor, antagligen är det jag själv, tyckte mig ha så bra koll på det, men plötsligt befann jag mig nere igen, utan att jag hann se det komma... :/

Men, inte hur många gånger vi faller ju som är det viktiga, utan hur många gånger vi reser oss upp, så jag börjar med att traska uppåt igen, med mjölksyra i benen.

Dottern slutar redan 11 idag, ska hämta hem henne o hennes kompis, sen får dagen bli lite som den vill.

Ja det önskar jag, önskar denna julen enbart handlade om glädje och familj.

Men omständigheterna är inte så, och jag är förbannad, för att livet tas för givet, våra rättigheter som föräldrar och vuxna tycks gå före barnens, och det faktum att vi väljer att få barn medans barnen inte får välja föräldrar.

Att böja på nacken och erkänna att man inte kan allt, att man brister, att man behöver hjälp, det ses som svagt.

Istället höjer man sig själv till skyarna och får det att framstå som om man har hela världen emot sig.

Det gör mig förbannad.

Jag är inte en perfekt människa, tror inte det finns "perfekta" människor, men jag kan ta kritik, visst kan jag bli förnärmad, men jag tar inte till fula ord som försvar, jag kastar inte tillbaks skit, jag kan bli ledsen ja, men jag tänker mig för innan jag svarar tillbaks, kritik är sällan obefogad.

Bakom kritik finns oftast ett syfte, syftet var att bygga upp, att stärka, att hjälpa.

Men ja, skit fick jag tillbaks, och alldeles innan jul, fick jag annat och tänka på än just julen.

Detta hindrar inte mig iallafall, att fortsätta växa själv, att alltid tänka efter före.

Att fortsätta ta emot kritik, fortsätta kritisera, för jag gör det aldrig utav elakhet.

Önskar dock det kunde tas emot.

En liten kille kommer vara extra saknad här hemma på julafton, det är synd...himla synd.