En vanemänniska, den där stolen precis till höger brevid dörren, den har varit min i 3 månader                  

Nu blir det någon annans, hoppas att nästa person får samma känsla som mig, att detta är rätt plats, att nästa kvinna orkar sitta kvar, gräva i sig själv, tömma.                                                                                                                   Imorgon blir avslutningen, på gott och ont

Mitt liv...fortsätter, ganska mycket i min omgivning, runtomkring jaget, som medberoende, det gör ont, men det tar inte all min energi, för jag har lärt mig se, att min energi först och främst måste gå till mig själv, mina barn och min man.  Finns där sen ett överskott, ja då kan jag kliva in.Nu ska jag bara orka se det, hålla fast vid det.           Ofattbart att jag på dessa 3 månader, kunnat lägga så många bitar, klarat av att separera mitt från andras, tömt ryggsäcken på en del skuld och skam, blivit medveten om mina signaler, dom jag sänder till andra och dom jag ger mig själv, nu ska jag bara minnas dom, och hinna uppfatta dom, pausa mig själv.  Att jag efter så kort tid kan se, att mina ansvar, är såna jag tagit själv, antagit att det förväntats av mig, förväntats utav mig för att jag själv klivit in.Glad, för resan är inte slut här, den kommer aldrig att ta slut, måste ständigt arbetas på, men jag är värd det.

 Jag är värd att arbetas på, värd att lägga min egen energi på mig själv.

Vi har som människor valmöjligheter, alla har det, vid något tillfälle väljer vi, även om man väljer fel finns det inget som säger att man inte kan välja om.                                                         .Det viktigaste är inte hur många gånger vi faller utan hur många gånger vi reser oss upp.