kursiv text
Så många tankar genom dagarna som gör att jag inte är där jag borde vara.
Jag har gjort detta innan. Malt malt och malt.
Begrundat insett och kommit tillrätta.
Ändå känns det inte bra.
Väskan jag släpade runt på hela livet har redan tömts. Jag trodde jag lämnat kvar det jag plockat upp på andra ställen.
Trodde att det var färdigt. Att det inte kunde tynga mig mer.

Plötsligt knackar livet på bakdörren.
Minnen gör ont. Avsaknaden av minnen likaså.
Inget i det förflutna kan ändras på. Jag inser det.
Det enda jag kan göra är det jag gör.
Att mina barns liv blir annorlunda. Att dom får en ärlig chans till att bli dom dom var menade att bli.
Att låta dom veta att jag alltid finns. Att jag alltid funnits.
Skapa minnen. Stötta. Älska
Älska i all oändlighet.

Jag jobbar på att hitta alla mina delar.
Eller ersätta dom delar som aldrig fanns.
Inom mig dyker alla möjliga känslor upp.
Besvikelse. Sorg. Hat. Frustration. Kärlek. Förståelse. Förlåt.
Mest förlåt för att jag ska kunna ta mig vidare med mig själv.

Jag är ett vuxet barn.
Med en dysfunktionell uppväxt är det svårt att hitta funktionalitet.


Jag skulle vilja stampa i golvet o skrika lite.
Men därefter landa i trygghet.
Alla barn behöver få göra det.

Dagarna har varit långa. Nätterna oändliga.
Något måste ändras. Tempot håller inte. Det viktigaste jag har är barnen.
En stressad mamma ger på sikt stressade barn.

Vi ska prova lite nya rutiner. Jag ska ta vara på tillfällena som ges för ro. Oro inför framtiden. Hur vet man att dom valen man gjort och gör verkligen leder en dit man vill komma?

Sitter på en köksstol. Maten på spisen. Liten sover i vagnen. Dom tre stora chillar i sina rum. Varav 2 av dom är sjuka.
Jaget.
Jag. Jag får inte igen tappa bort mig själv bakom alla måsten.
Jag får inte begrava mig i en sorg som inte ens har nått vår dörr.
Jag får inte ta ut framtidens smärtor och besvikelser i förväg.
Jag får inte lägga energi på andras förluster.
Inte vara arg över saker jag inte kan ändra.
Jag måste vara här och nu.

Ja ibland drabbar livet oss olägligt. Nya jobb. Nya utmaningar. Små barn
Stora barn.
Allas liv ser olika ut. Mitt är så här just nu.
Det är bara till att gilla läget släppa taget om det jag inte kan påverka.
Påverka det jag istället kan och bara hoppas att det går vägen.

Inte mycket som känns rätt nu.
Men det kommer.

Alla farväl gör ont.

Ger en en tankeställare, lämnar en med funderingar.

Dagen har spenderats med minnen, hur vi som små lekte oss igenom dagarna, skolgården på Österport, föräldramötena, lapparnas i varandras bänkar, kärlek, märkligt hur man så många år senare minns saker så tydligt...

Sorgligt när man tänker hur olika ens liv blev, hur vi på vägen som unga vuxna korsade varandras vägar igen och ändå blev det så olika...

Inte finns det väl någon mening med att en så ung människa somnar in, efterlämnar sig föräldrar, syskon, partner, vänner och en liten prinsessa...

Vad är det som gör att alla beroende har det där tomrummet, det där hållet som måste fyllas, det frenetiska letandet som gör att man kan byta ut en sak mot en annan, att man aldrig riktigt känner sig hemma, än mindre i en själv...

Vad är det som gör, att somliga föds med en pusselbit som saknas...

Jag tror inte på att någon kunde gjort något annorlunda, jag tror inte på att en enda handling kunde gjort saker annolunda, jag vet att ord som man hör från andra inte väger så tungt.

Man måste hitta det inom sig själv...

Jag hoppas att du sitter där nu, med ett lugn som aldrig förr, med ett busigt leende och kanske någon liten lock.

Vaka över din dotter, besök henne när hon behöver dig som mest, 

stryk din mammas och pappas kind då och då.

Besök dina syskon när dom viskar ditt namn.

Håll om din flickvän och ge henne ork.

Tårarna faller, med musik blir allt lite lättare.

Kommer alltid att minnas dig, sitt med dom som gick före dig, en dag ses vi alla.

För oss som är kvar, älska dom som är er nära, 

ta hand om varandra och er själva.

Dagarna har gått fort dom senaste veckorna.
Plötsligt jobbar jag sista dagen imorgon på mitt nuvarande kontrakt.
Läkarbesök med Emilio på eftermiddagen.
På tisdag, första dagen på december månad ska jag på begravning av en gammal kär barndomsvän...
Malte...
Känns så overkligt men gör en så medveten om att man inte ska ta något för givet.
Livet kan vi inte bestämma över.
Döden kommer när helst den behagar.
Sorgligt...

Dagarna här går så fort. 4 underbara barn som både ger och tar energi.
Vi alla räknar dagarna nu tills vårt underbara Polen.
Svärfars flytt hem till oss har gått bra.
Mycket upprepande av frågor och svar, men bättre än jag hade förväntat mig.
Omställningar ja. Och inser igen att relationen mellan oss andra 6 är än viktigare att bygga på.
För att inte förlora vårt i detta.

Kärlek. Kärlek är det viktigaste vi har.

önskar jag kunde rätta till saker som jag inte gjort fel

önskar jag kunde hjälpa dig finna svar som du behöver

för så här borde det inte få lov att vara

för att få lov att bli hela måste vi få svar

för att orka stänga kapitel och skapa nya friska måste man få avslut

ryggsäckarna kan inte alltid släpas omkring halvöppna, övertunga

vi alla fattas delar, vi alla bär på minnesbilder, fragment av det förflutna, men vi andra har en pusselbit mer

vi vet vart vi kommer ifrån, vi kan se likheter och skillnader

vi kan fråga oss fram om sjukdomshistorik, förstå mönster

du fattas den delen

och den behövs, även om man kanske kan välja att gå vidare utan den

så vill man veta att den finns

jag minns som liten, jag brukade ha alla möjliga föreställningar om min pappa

du hade dina

när jag äntligen fick träffa min var han ju inte som jag föreställt mig kanske, men han var ju min pappa

jag kunde se vart jag fått mitt lockiga hår ifrån, jag kunde se vart jag fått mina bruna ögon och min sommar mörka hy ifrån

jag fortsätter hjälpa dig luska mer, för någon, någonstans, måste ju ha mer svar

jag vet att du säger att det är okej, men okej är det inte,

en vacker dag kommer vi känna oss tillfreds med det förflutna

kanske kommer det alltid fattas delar, men sakta men säkert kan vi stänga dörrar

lämna av oss ryggsäckarna

men jag hoppas att vi kan stänga dörrarna för att vi känner att vi vet vad vi behöver veta

och inte för att svaren inte finns att finna...

åt våra barn bygger vi nya livspussel

kompletta med ramar och allt

Herregud, Bella har detta året redan hunnit fylla 6 år, Emilio fyllde 8 för en vecka sen, Alexis blev 8 månader igår, Min fina Illari blir hela 12 i sommar...

Tiden rusar verkligen förbi, nu väntar vi in den riktiga våren, vi vill ha mer sol och mer utomhus tid.

Vi fick en liten odlingslott idag, den är inte så stor, och endast till för odling, men vi är alla hypade och hela familjen var där idag och räffsade och försökte förbereda platsen för att kunna påbörja vår odling inom kort.

Barnen har förplanterat lite hemma och dessa dagar kommer vi vänta med spänning på om något ska ta sig :)

Mycket i mitt egna jag har ändrats väldigt mycket dom senaste månaderna, jag mår faktiskt bra, står utan mediciner sen strax innan jag blev gravid, kändes ett tag som om det dåliga började jaga mig igen, men nu känns  det bra.

Vad har hänt?.. Jag har slutat vara ledsen över saker jag inte kan förändra, människor jag inte kan förändra, för jag vet för att en människa ska kunna förändras, måste viljan finnas hos den personen och inte hos mig.

Jag kan inget annat göra än ta hand om min egen familj, och se till att visa mina barn hur livet borde vara, samtidigt som dom faktiskt är medvetna om hur livet kan bli, både åt det bra och dåligt hållet.

Barnen är så fantastiska, med alla sina ideer och tosigheter, och när jag ser på dom, efter varje utvecklingssamtal och alla möten med ganska främmande personer som berömmer oss för våra barn, då vet jag att vi gör rätt.

Dom är precis som alla andra barn, dom kan tjura och gnälla och tetas, men, dom vet vad som är rätt och fel, dom är omtänksamma och givmilda. Dom är trygga i sig själva och har sina alldeles egna personligheter.

Jag ska krypa till sängs nu, den senaste tiden har erbjudit alldeles för lite sömn, förkylningar och bebis som vänt på dygnet har tagit på krafterna.

Jag är faktiskt tacksam idag, tacksam för allt jag har, mannen, barnen, och dom få i min omgivning som står mig verkligt nära.

Nu ska jag drömma om morötter, rödbetor, rädisor, blåklint, ärtor, och annat <3

Sjuk bebis, sjuk mamma, farmor kom och kidnappade bebis.. trots att det gör ont i magen att lämna honom sjuk, så vet jag att hos farmor har han det minst lika bra som hos mig.

Det gav mig tid, att ta ett bad, placera mig framför vasken med hörlurar och musik på högsta volym.

Fastnade bland min lillebrors gamla låtar, med en stark önskan om att han snart ska få lite inspiration att återuppta detta som han en gång så brann för.

Lyssnade till orden, orden som uppstått mestadels för hur livet varit, 

vi kan aldrig titta på en annan människa och säga hur den egentligen mår, hur man haft det eller ens hur man har det.

Vi var trasiga som barn, dom flesta av oss är trasiga ännu.

Utan mina barn vet jag inte vart jag hade varit, utan min fina man vet jag inte hur trasig jag hade varit ännu.

Jag mår inte alltid på topp, och jag önskar dagligen att jag kunde ändrat somliga saker, somliga känslor, 

finns alltid något att jobba på.

A dime for every tear. Ja, då hade vi nog varit miljonärer.

Det viktigaste är att aldrig glömma, för glömmer vi, hamnar vi lätt där igen, jag bryter cirklar, förhindrar gamla mönster att målas igen.

Bygger något stabilare, något mer hållbart.

Fortfarande en jävla lång väg att gå, somliga mål känns helt ofantligt onåbara, men, skam den som ger sig så tar vi några steg till.

Jag tror på ärlighet, och hand i hand kan man komma långt.

På ett sätt är jag glad för rollen jag tog på mig som liten, att vårda, att hjälpa, att ta hand om, 

det höll mig på något sätt uppe, 

ibland kan jag idag hata rollen, men börjar kliva ur den då jag har min egna lilla familj nu att sätta i första hand.

Många tankar ikväll, osammanhängande, länge sen jag faktiskt orkade tänka.

Tack till min lillebror speciellt, för du är du.

för du alltid funnits, och för att du sett, att jag alltid funnits.

Gå inte i gamla slitna spår, skapa era egna stigar, upptäck nya sätt och bryt gamla mönster, 

vi är inte födda att tvingas vara det vi växer upp i,

vi kan skapa våra egna liv.

2014 gick så fort.

Graviditeten var dryg, tiden innan som sjukskriven var ännu drygare.

Nu har vi en 4 månaders gammal bebis, Alexis, ännu en världens underbaraste bebis.

Med en liten del från alla syskonen, likt lik bella ena dagen, lik emilio andra, med illaris karaktär som bebis.

Mycket mys, denna gången har jag tagit mig tid att bara njuta, kela, snusa på honom, prata, amma, ibland, trots stök bara lägger jag mig ner brevid honom, för denna tiden kommer inte igen, och den är så kort.

Dom 3 andra har blivit så stora, och jag förundras fortfarande över vilka fina barn vi har, trots trots ibland, och liv, och stök, för det hör till, men när jag pratar med dom liksom, när jag förstår hur dom tänker, vad dom tänker, dom är så fina och jag är så stolt.

Vi kan aldrig säga vad som väntar oss, alla val är inte våra egna, men, vad vi gör åt det vi har, med det vi har, det är vårt val.

Mina barn är det viktigaste i mitt liv, det är en kärlek som aldrig någonsin tar slut.

Och jag gör allt, för att inte såra dom, inte göra dom besvikna, fylla dom med kärlek, för i slutet av våra liv, är kärleken det jag vill att vi ska minnas.

Att alltid veta, att man varit älskad sen första stund, mannen som gett mig dessa vackra barn, tog på sig rollen som pappa för den dotter som från början bara var min, blev hennes pappa, är hennes pappa lika mycket som dom andra barnens, den mannen är så älskad.

Alltid.