här ser ganska kaotiskt ut, efter jobb var vi hos svärmor, pratade lite inför vår stundande resa till Polen, åt hos henne, barnen lekte virret av sig, jag kände mig ganska zombielik, med en stress inombords.

Dagen flöt på bra, inte i tempot jag ville, men jag blir osäker och det tar längre tid, men mina förväntningar på mig själv borde kanske sänkas lite.

Upptäckte dock att jag blev väldigt glad när arbetskamraterna dök upp och gjorde mig sällskap, i min ensamhet är jag ett dåligt sällskap.

Tankarna maler, uppfattar min spegelbild och undrar vad fan jag inte går ner i vikt för, äter väldigt lite, småäter inte alls, inget godis, väldigt lite kaffe, på benen 20 timmar om dygnet...

Hur som helst är det en varningssignal för mig själv, vet vart det leder mig och det är dax att sätta stopp nu, 

saknar gruppen, missat två onsdagar i rad nu, kommer från Polen och måste ta mig ner.

Jag känner mig obekväm, massor att göra, alldeles för lite tid, kommer bli skönt dock, när båten lämnar hamnen, som jag älskar att åka båten, kommer kännas skönt, stiga av båten, upp på minibussen, sitta obekvämt, några timmar, sen....

platsen som jag flyr till ibland i mina tankar, ströva omkring, marknaden, Gosia, denna fina människa som jag knappt kan kommunicera med men som man bara älskar...

Pluggar in mina hörlurar, maxar volymen, och röjer, behöver hinna sova lite innan jubb imorgon, efter jobb blir det en timmes mellanlandning och sen bär det av.

ha det bäst...

tack till mamma och becky som passar alma, tack till farfar och asia som blir "inneboende" och tack till chefen för klämdagsledigt :)