Plötsligt sprang tiden förbi, 

jag gör nu bara det som jag måste, för energin tog slut, jag hann bromsa innan väggen stoppade mig, 

Känns ändå som om jag hade behövt några timmar till om dagen, om så bara för att få sitta kvar i soffan, och bara vara.

Kidzen är, trotsiga, utmanande och provocerande, men, friska, trygga och väldigt självständiga.

Jag kan sätta mig ner hemma, ha tvn avstängd, höra hur dom leker, alla tre, det leks skola och dagis, det leks mamma och storasyster, och det kramas och dras i håret, det skriks och sägs att dom älskar varandra om vartannat.

Livet är, precis som det ska vara, och jag, försöker vara närvarande hela tiden, mer än fysiskt.

Jag känner det ofta komma, avlägsenheten, hjärtklappningarna, dom stannar aldrig så länge längre, jag andas, blundar, reser mig upp och går ett varv, tvingar bort det, för jag kan inte hamna där igen.

Saker och ting är kanske  inte exakt som jag hade önskat mig efter alla dessa månader, jag hade behövt hamna på en raksträcka ett tag, få gå i medvind, få ha lugn och ro i alla tankar, men jag antar att jag kommer dit så småningom, 

till det stadiet där man bara kan få vara, utan motgångar och sömnsvårigheter.

Tills jag når dit, har jag iallafall en fin man, som står pall, underbara kidz, som kan älska och älskas.

Saknaden av min eviga vän, saknaden av vänner som försvunnit under tiden, men det kommer bättre tider, 

det måste det göra.