Fick ett samtal idag, på jobb, alldeles inför ett möte, att våran fina morfar somnat in imorse...

Tårarna forsade och luften försvann, fina morfar, enda manliga förebilden i mitt liv.

Åhh fina morfar, fina mormor som blev lämnad ensam på alla hjärtans dag :(

Dagen fortsatte, tårarna föll fram och tillbaks, minnen dök upp, fasa över att behöva komma hem och berätta för illari, som senast igår sa att hon vill träffa morfar på sjukhuset ...

Jag satte mig ner brevid henne, i hennes säng, redan innan jag fick fram orden forsade tårarna, och hon bröt ihop i min famn, men mamma...jag hann ju inte träffa honom en sista gång, jag ville ju träffa han...

Åhh vad ont det gör, jävla liv, vara stark och förklara, säga att han behövde få somna nu, han behövde slippa ha ont, 

han vågade släppa nu, han vet att vi kommer ta hand om mormor, hålla henne sällskap, han ser oss och är stolt, jag sa att han valde just denna kärlekensdag, så att vi alltid ska minnas honom med kärlek,

jag lovade att nästa år, på kärlekensdag kommer vi säkert inte gråta floder som idag.

Jag har pratat högt till morfar ikväll, någonstans tror jag att han vet allt jag aldrig sa...

Imorgon ska jag viska det i hans öra, när jag får ta farväl.

Ångrar så mycket...Sista tiden, jag hann inte ta farväl, livet kom ivägen.

Fan...fast du vet morfar, att ni alltid finns inom mig, alltid gjort och kommer alltid göra, tills vi ses igen...

Tack. För allt du var och allt du förblir.