Lång dag, lämna barn, grejer till ett sjukt barn som stannade med farmor, till jobb, från jobb till skolan, tillbaks till jobb, lunch, jubb, till chefen, till dagis o hämta sessan, hem o åt, föräldramöte

Hemma nu, dagen överlevdes, 

kaffe i en jädrans stor mugg brevid datorn,

samlar tankarna. andas.

Jag kommer ha långa dagar, 8 timmars jobb och studier, men om jag fixar det, kommer jag känna mig så himla mycket bättre.

När jag fick lånematteboken, då insåg jag varför jag aldrig satt kvar på en endaste mattelektion :S hrmm, men det var då, detta är nu, en helt annan tjej i en helt annan tid.

Jag kom hem, stressad som alltför ofta, tjurar mot mannen, snäser något otrevligt, ångrar mig och ber han bara krama mig lite, tillräckligt för att ladda mina batterier och förstår att allt kommer bli bra, 

stress är temporärt, matte kan han få ta och lära mig.

Och Angelica då, var befinner hon sig? Hon satte igång autopilot och kör på stulen energi, hur mår jag? Svaret lika självklart som att solen åter kommer att stiga imorgon, jo, Angie mår bra, helt okej, sanningen är att nu finns det varken tid eller rum för att känna efter.

Men när jag satt där på föräldramötet, fick höra om min modige son med den varma limpistolen, om hans kommentar om att han jobbade på riktigt som hans mammas o pappas jobb, då blir det värt det,

att vetskapen om att min lilla sessa på dagis är en glad fin tjej, full av fantasi och bus,

att tanken på min stora tjej och alla hennes tankar kring livet, hur jag faktiskt, vi, lyckats fostra henne till att vara modig, stå upp för sig själv och vara stolt, 

Angie funkar bra som mamma, även på autopilot, den kommer stängas av, jag kommer tillbaks, måste bara andas, hinna sortera och organisera lite inombords.

Tystnad hade varit skönt, samtidigt ett stort tomt rum med megahög volym.

Well, häver i mig mitt kaffe, tar en dusch och säger godnatt, snart ska jag få träffa min andra hälft, den själsliga delen, och då, då kommer nog klumpen i bröstet försvinna.