Pust, vart börjar man, när allt egentligen går bra, väldigt bra, men alla känslor inombords är katastrofartade,

när hela ens inre skriker om hur fel allt är, när det verkar vara så himla rätt *-*

Ja, där befinner jag mig, där orden inte räcker till, tystnaden blir mitt sällskap, barnen min räddning, jobbet min livlina, mannen min stöttepelare.

Jag hoppar i vems skor som helst bara jag slipper gå i mina egna känns det som.

Men den som tänker så är egentligen inte jag, för jag, jag står ut, möter, överlever och kämpar vidare.

Haft långa dagar, ofantligt långa, nästan inga nätter alls känns det som, och ja, jag vet att bara jag kan vända på det, för mycket tankar, känslor, som egentligen inte hör hemma i mitt liv, det finns inte plats, jag borde stänga av.

Men ibland kan inte hjärtat och hjärnan sammarbeta, kommunikationen bryts och det enda som blir kvar blir liksom som den hemska bilden med stjärnornas krig på kanal 1 som jag som barn brukade förundras av.

Trassel, just d, det var ju mitt mellannamn, idag bär jag det igen, smeknamnet, idag bär jag nog den igen, den dära offerkoftan, blää, luktar gammalt, morgondagens mål blir nog att klä av mig den efter mina inbokade ej efterlängtade läkarbesök.