Fick frågan idag om vad jag anser min bästa egenskap är.

Tänkte en stund, kom sen fram till att det är att jag inte ger upp, jag kan känna ibland att jag bara vill ge upp, kan sätta mig ner en stund och självömka, men sen reser jag mig, 

för bara det vi tror är omöjligt blir ju omöjligt.

Inte haft den bästa dagen i mitt liv, men nu är den snart till ända, och morgondagen erbjuder nya möjligheter och utmaningar.

Babysteps.

Sakta men säkert tar jag mig fram, provar vägar jag aldrig förr gått, provar att låta mig känna en stund längre än vad jag brukade känna, försöker att inte tänka allför mycket, följa mitt hjärta, göra det som förtillfället får mig att må bra, och släppa på kontrollbehovet.

Finaste kidzen har vi, och för mina kidz, har jag lovat mig själv att aldrig ge upp, så vad gör jag, jo jag traskar själv vidare, håller ett hårt grepp om det jag har, med blicken riktad åt mina små delmål, det som inte dödar stärker, så är det sagt, eller det som inte dödar gör oss tjocka, så jalla, kom igen.