idag blev en sån dag

trött som ett helt helvete, sover som en kärring, vaknar 100 gånger för att något inte känns bra

ont i magen så jag vill spy

men, jag biter ihop, tar mig igenom dagen, avlägsen, långt ifrån mig själv.

sanningen är att idag hade jag kunnat resa mig upp och bara gå, gå tills mina ben inte längre bär mig, gå tills vägen liksom någonstans bara tar slut.

men det kan jag ju inte, lite förstånd har jag ju kvar.

men hopplösheten kom över mig en aning, när man inte riktigt vet, om orken räcker ända fram,

motgångarna tar väl inte riktigt slut här heller, det brukar ju vara så, 

känner lite att jag hade behövt den där välbekanta stolen precis till höger inom dörren

dom där fasorna över att kanske förlora förståndet kom krypandes,

rädslan utav att bli handlingsförlamad för att saker och ting blir för mycket.

medvetenhet hindrar mycket, men hur länge...

Bella avbröt mina tankar som kommer i en virrig ordning,

hon avbröt för att - tigren måste rädda alla sina vänner

i Kung fu panda.

Tur jag har kidzen, en jävla tur.