Var ledig från jobb idag, för en heldag med stora dottern på skolutflykt

Det behövdes

Skönt att bara vara, vara tillgänglig för henne, utan att behöva passa upp någon annan

Bara få sitta, prata med andra vuxna, få vara mig själv, med mitt anonyma dåliga mående som ingen förutom jag ser

Hemkomna och möra, packades det om lite, landade i soffan 40 minuter, sen körde vi till min bokade picnic i bokskogen,

jag och kidzen och härligt sällskap

Barnen lekte av sig, jag fick pratat igenom lite, livlinor, som jag inte riktigt orkar använda mig av, men det väckte en tanke.

Någon frågade mig en gång, vem tackar dig för att du slitit ihjäl dig, när du väl gått under.

mm, vem tackar mig då, 

får mig att begrunda livet, vem tackar nu, vem ser hur det sliter itu mig, kraven, kraven på mig själv och ångesten över att inte lyckas uppfylla målen.

Hade jag kunnat få 10 timmar till per dygn hade allt löst sig, 

istället blir natt till dag och jag sover för  lite, sitter för lite, andas knappt.

Ensam, faktiskt ensam i mig själv.

Så enkelt att se på mitt eget liv på lite avstånd, se var det brister, har alla svaren, vet vad jag borde göra för att komma dit jag vill, men fötterna rör sig inte, blir som om jag gjutit in dom i enorma cementblock, står still, 

väntar på att allt annat ska förändra sig runt omkring, 

det händer inte. Inget händer om jag inte tar tag i det själv.

ska hänga tvätt nu, fläta stora tjejens hår, diska undan, duscha, samla energi till en jobb dag imorgon.

mindre trasig, smink och teater fixar det.