sorgligt när man fastnar i tankar kring någon som inte längre finns här...

tungt när man inser att man aldrig fick ett avslut, när man undrar om man kunde gjort annorlunda,

sagt andra saker, ringt i larmknappen långt tidigare...

ensamheten äter upp mig ibland, ett stort sår som jag bara spacklade igen, kletade på en massa annat, hoppades att det skulle läka bort av sig självt...vilket det inte gjorde då...stora sår kräver ju omvårdnad för att läka :/

Många som stått nära som försvunnit, på olika sätt, jag vandrar mellan minnena,

sol och fiske, snö och familjepizza,

fan, overkligt när man verkligen inser, att det personen, aldrig kommer bli densamma, för det som gjorts är omöjligt att göras ogjort...

Sorgligt när man tänker på, att dessa långa samtal och discoverytittande aldrig kan upprepas, för du var tvungen att lämna...för att tomrummet i dig blev så stort att du i förtvivlan försökte fylla det med mer...tänker på dig ofta, en av dom finaste människorna, det var du...i jakten på att finna en annan som dig, att ha som vän, blev jag bränd igen.