kursiv text
Så många tankar genom dagarna som gör att jag inte är där jag borde vara.
Jag har gjort detta innan. Malt malt och malt.
Begrundat insett och kommit tillrätta.
Ändå känns det inte bra.
Väskan jag släpade runt på hela livet har redan tömts. Jag trodde jag lämnat kvar det jag plockat upp på andra ställen.
Trodde att det var färdigt. Att det inte kunde tynga mig mer.

Plötsligt knackar livet på bakdörren.
Minnen gör ont. Avsaknaden av minnen likaså.
Inget i det förflutna kan ändras på. Jag inser det.
Det enda jag kan göra är det jag gör.
Att mina barns liv blir annorlunda. Att dom får en ärlig chans till att bli dom dom var menade att bli.
Att låta dom veta att jag alltid finns. Att jag alltid funnits.
Skapa minnen. Stötta. Älska
Älska i all oändlighet.

Jag jobbar på att hitta alla mina delar.
Eller ersätta dom delar som aldrig fanns.
Inom mig dyker alla möjliga känslor upp.
Besvikelse. Sorg. Hat. Frustration. Kärlek. Förståelse. Förlåt.
Mest förlåt för att jag ska kunna ta mig vidare med mig själv.

Jag är ett vuxet barn.
Med en dysfunktionell uppväxt är det svårt att hitta funktionalitet.


Jag skulle vilja stampa i golvet o skrika lite.
Men därefter landa i trygghet.
Alla barn behöver få göra det.