Började dagen, precis som vilken dag som helst, viskandes till mina kidz, klädde dom, körde dom till dagis och skola, tillbaks hem, lämnade bilen, blev hämtad för att jobba.

Målade, målade och målade lite till.

Något hände inuti, mörkret kom, dundrade in över mig, för mycket i huvudet, alldeles för mycket.

Och när man maler det, om och om igen, då rinner bägaren över till slut.

Slutade tidigt, mycket tidigt, kom hem, hann inte mer än låsa bakom mig så tog luften slut, tårarna faller, det får vara så.

Det finns ingen egentlig anledning, men det finns många anledningar.

Som om någon sitter på min bröstkorg, någon tung, en klump i halsen, som hindrar mig från att andas.

Jävla skit, jävla sjukdom, jävla ångest och depression, jävla skit som inte kan hålla sig borta länge nog för att jag ska hinna resa mig.

Är det så här livet alltid kommer vara?..

Känns som om jag alltid simmar mot strömmen, alltid springer i motvind, 

Hade det regnat skulle jag gått ut, vad gör väl lite kladdig maskara, vad gör väl lite rödsprängda ögon?.

Nej, jag tänker samla mig, diska, lägga in en maskin tvätt, köra och hämta dom som jag andas för, och hålla helg.

Jag kanske aldrig blir hel.